Den 12 december år 2000 beslutar Högsta domstolen i USA vilka röster i presi­dent­valet som ska räknas och inte i delstaten Florida. Följden blir att George W. Bush instal­leras som USA:s 43:e president i januari 2001. Två månader senare meddelar Bush att USA inte imple­men­terar Kyotoprotokollet.

Nu skriver vi 2016 och idag går USA åter till val. Samtidigt disku­terar världen på COP 22 i Marrakech om genom­fö­randet av klima­t­ö­ver­ens­kom­melsen från Paris. Frågan uppstår om en seger för Donald Trump slår lika hårt mot Paris­av­talet som segern för Bush gjorde mot Kyoto­pro­to­kollet och klimat­ar­betet. Argu­menten pekar i båda rikt­ningarna, men jag tror nog att Trump skulle få det svårare än Bush hade.

Å ena sidan står klimat­frågan idag högre på dagord­ningen än någonsin under åren med Bush, i fler länder och i fler företag. USA har rati­fi­cerat avtalet och även andra länder som tidigare varit motvalls är anhängare, däribland Kina. I många delstater i USA pågår ett ambi­tiöst klimat­arbete. Inom närings­livet höjer många ledande företag sina målsätt­ningar och åtgärds­ar­betet förstärks. Idag inser de flesta att klimat­po­litik inte slår mot jobb och konkur­rens­kraft. Sambandet är snarast det motsatta.

Vid en valseger blir det alltså långt svårare för Trump än det var för Bush att sänka tempot i klimat­ar­betet. Och trots Bushad­mi­nist­ra­tionens otidsenliga nedpri­o­ri­tering av miljöfrågor på den tiden, så klättrade klimat­frågan allt högre på dagord­ningen, även i USA.

Å andra sidan är Trump till skillnad från Bush en direkt veten­skaps­för­nekare. Visser­ligen ställde sig Bush inte bakom IPCC:s slut­satser, men någon total förne­kelse var det inte frågan om. Tvärtom menade Bush redan under sitt första presi­dentår att rejäla åtgärder behövdes, låt vara att han sedan vacklade natio­nellt, motverkade klimat­forskning och fördröjde beslut. Men Bush var en duva jämfört med Trump och hans stolliga utspel i klimat­frågan. De beskrivs bäst som vetenskapsförnekelse.

Mot den bakgrunden leder nog en valseger för Trump till att klimat­ar­betet på federal nivå i USA lamslås. Men det gör knappast att företag i USA eller andra länder släpper frågan, eller att delstater i USA eller länder runt om i världen blir hand­fallna. Vissa kanske till och med vädrar morgonluft och ser möjlig­heter att stärka ekonomisk-tekniska struk­turer, med stärkt konkur­rens­kraft som följd.

Det stora problemet är kanske därför inte att USA under Trump skulle bli en klimat­po­litisk fotboja, utan snarare att USA:s numera pådri­vande roll försvinner.

Med tanke på klimat­för­änd­ringens världs­e­ko­no­miska bety­delse är Trumps inställning i frågan i sig ett till­räckligt argument för att hålla tummarna för Clinton i natt, i Florida och i hela USA. Och för att hon som vinnare i morgon skickar en signal till COP 22 i Marrakech om att växla upp tempot ännu mer.

Mikael Karlsson

Publi­cerat på tisdag 8 november, 2016