Nyligen hemflyttad till Sverige slås jag av det stora enga­gemang jag möter i klimat­frågan och det bredare håll­bar­hets­ar­betet. Detta gäller på snart sagt alla plan – från poli­tiker och indu­stri­fö­re­trädare till konsu­menter och skat­te­be­talare.

Först och främst är detta för mig en källa till beundran och stolthet. Men, jag kan inte förneka att det står i tydlig kontrast till det jag upplevt de senaste 8 åren i Frankrike och Schweiz, där klimat­frågan visst i en allt större utsträckning finns i folks medve­tande, men där det ofta fort­fa­rande är något som man kan välja om man vill bry sig om eller inte. Detta gäller i ännu högre utsträckning i många utomeuro­peiska länder, där klimat­frågan ofta ses i ljuset av andra frågor som upplevs som mer akuta, såsom fattig­doms­be­kämpning och ekonomisk utveckling.

Vad är konse­kven­serna av denna vari­e­rande ambi­tionsnivå? En risk är att konkur­rensen i inter­na­tionell handel sned­vrids, då företag i mer klima­tam­bi­tiösa länder åläggs att bära kost­na­derna för sina utsläpp och konkur­rerar på så sätt på olika villkor med sådana som får en free ride. En ytter­ligare aspekt är att en viss del av de utsläpps­minsk­ningar som görs i produ­centled– det är där man mäter och rappor­terar om globala utsläpp – under­mi­neras i konsu­mentled i och med att vi helt enkelt impor­terar varor och tjänster som under sin livscykel släppt ut växt­hus­gaser i andra länder.

Lyck­ligtvis pekar det mesta på att risken för koldi­ox­id­läckage är liten och att de företag som ligger i framkant ofta gynnas snarare än straffas. Den poli­tiska dimen­sionen ska dock inte underskattas – det är svårt för besluts­fattare att sticka ut hakan om de inte kan vara säkra på att andra länder gör motsva­rande åtaganden.

Flera av ovan nämnda risker är handels­re­la­terade, och behöver hanteras så att det globala klimat­ar­betet kan bli mer effektivt. Dessutom kan handels­po­li­tiken bidra till exempel genom att ta bort handels­hinder på kritiska varor såsom utrustning för förnybar energi och genom att förbjuda subven­tioner till fossila bränslen.

Mot bakgrund av detta är det slående hur lite som görs på klimat­om­rådet i Världs­han­dels­or­ga­ni­sa­tionen WTO. De multi­la­terala handels­av­talen inne­håller inga klau­suler om klimat; inga förhand­lingar om att införa det pågår; och försök att föra in ämnet ens som en diskus­sions­punkt skjuts syste­ma­tiskt ner av en rad medlems­länder.

Regi­onala och bila­terala handels­avtal ser bättre ut. EU betonar gene­rellt håll­bar­hets­a­spekter i sina handels­för­hand­lingar, och antog nyligen en 15-punktsplan som inne­håller ett särskilt avsnitt om klimat. Den franska presi­denten Emmanuel Macron valde att använda sina få minuter av talartid under COP23 till att betona just vikten av att använda handels­po­li­tikens möjlig­heter för att skärpa klimat­ar­betet. I ett toppmöte mellan Macron och Nya Zeelands premiär­mi­nister Jacinda Ardern i April enades de två om att fördjupa handels­re­la­tioner som bidrar till hållbar utveckling. Vägen är lång innan detta blir verk­lighet på bred front, men mer ambi­tiösa handels­po­li­tiska åtaganden – som ju är bindande, till skillnad från de natio­nella planerna under UNFCCC – skulle öppna för att handels­partners går mer i samma takt i klimat­frågan, och därmed ge svängrum åt poli­tiker att ta mer ambi­tiösa åtgärder.

Många handels­för­handlare har, eller upplever att de har, mandat att förhandla kommer­siella avtal men inte miljö­avtal. De kan därför ibland behöva påminnas om att handelsteori pekar på att mark­nads­miss­lyc­kanden, såsom ett över­ut­nytt­jande av gemen­samma resurser såsom atmo­sfären, bör korri­geras för att handel ska öka samhälls­nyttan. Det är alltså inte antingen handel eller miljö, det är både och.

Inter­na­tio­nella handels­po­li­tiska besluts­fattare behöver dessutom, och törstar efter att höra ifrån närings­livet i dessa frågor. Jag hade själv möjlig­heten att bidra till de nu avstannade förhand­lingarna om ett miljö­va­ru­avtal i WTO för några år sedan, och detta var då mycket tydligt.

Om före­tagen kan uttrycka hur ett ambi­tiöst regelverk med fokus på klimat­nytta skulle gynna inte bara planeten utan även deras affärs­möj­lig­heter, så finns det därför goda möjlig­heter att få handel­s­am­bas­sa­dö­rernas uppmärk­samhet. Svenska företag kan spela en viktig roll här, med sin stora närvaro på den globala mark­naden och sina erfa­ren­heter av hur de lyckats bevara och stärka sin konkur­rens­kraft under ambitiös reglering. Jag ser därför fram till­sammans med 2050 arbeta med svenska och inter­na­tio­nella företag för en mer proaktiv handels­po­litik. Håll ett öga på denna sida för fler bloggupp­da­te­ringar allt­ef­tersom arbete fort­skrider.

/Ingrid Sidenvall Jegou, 2050