Denna vecka besökte jag Nordic Energy Tech­nology Perspectives 2016 – en så kallad backcastingstudie för målet att uppnå ett nära (-85 procent jämfört med 1990) klimat­ne­utralt nordiskt ener­gi­system år 2050. Detta betyder att man för det nordiska ener­gi­sy­stemet, där även trans­por­terna ingår, redo­visar vad som behöver genom­föras och uppnås för att klara detta mål, på ett så ekono­miskt fördel­aktigt sätt som möjligt.

Det är intressant att man här ansätter en nordisk kontext till skillnad från Ener­gi­myn­dig­hetens konferens Fyra fram­tider där fokus låg på Sverige, vilket känns som rätt väg att gå, men också en utmaning eftersom ener­gi­po­li­tiken hittills varit dåligt samordnad mellan länderna. Rapporten kan läsas här.

I rapporten beskrivs att kärn­kraft fort­fa­rande är en del av produk­tions­mixen men i betydligt mindre skala, dels på grund av poli­tiska beslut, dels på grund av kost­nads­bilden för ny kärn­kraft. Kärn­krafts­av­veck­lingen rekom­men­deras ske i en relativt långsam takt både av ekono­miska och miljö­mässiga skäl. Vind­kraften förväntas år 2050 stå för 30 procent, att jämföra med dagens 7 procent, och även vatten­kraften har byggts ut och blir än viktigare för reglering av kraft­sy­stemet. Solkraft lyser dock med sin frånvaro. Stor vikt läggs vid att förbättra kapa­ci­teten att distri­buera el både inom Norden och till kring­lig­gande länder, bland annat genom en kabel mellan Norge och Stor­bri­tannien. Norden blir alltmer en elex­portör vilket dock främst beror på en stor export från Norge.

Utsläpp av växt­hus­gaser från processer som stål och cement står idag för 19 procent av utsläppen av växt­hus­gaser i Norden, vilket är en högre andel än i övriga Europa (13 procent). För att klara av att minska dessa utsläpp ser förfat­tarna att CCS, det vill säga infångning och lagring av koldioxid, kommer att vara nödvändigt. För att få detta till stånd bör de nordiska länderna försöka få till en stor demon­stra­tions­an­läggning så snart som möjligt, om nödvändigt med statligt stöd.

Utsläpp från person­bilar och lätta last­bilar kommer minska kraftigt när man går från 1 procent elmo­torer år 2015 till 89 procent år 2050.

För tunga last­bils­trans­porter sätts hoppet till biodriv­medel. Till­sammans med att biobräns­le­ba­serad kraft­pro­duktion också ökar, blir konse­kvensen dock att de nordiska länderna kommer behöva importera biobränslen.

Värt att notera är att utsläpps­minsk­ningen inte enbart uppnås genom övergång från fossilt till förnybart, eller genom CCS, utan även genom en 25-procentig nedgång i total ener­gi­an­vändning trots en dubblering av BNP.

Efter att ha åter­kommit till nutiden kan jag konstatera att tanke­resor om fram­tiden som dessa är nyttiga och viktiga för den poli­tiska plane­ringen. Vad vi dock säkert kan veta är att fram­tiden kommer att bjuda på över­rask­ningar. I en fram­tids­a­nalys missas alltid de stora sprången, den nya tekniken som ligger runt nästa hörn och de avgö­rande händel­serna.

Eller som David Bowie (RIP) samman­fattade det hela – “The future belongs to those who can see it coming”.

Göran Erselius

Publi­cerat på onsdag 25 maj, 2016