Det har skrivits servermeter om Internet of Things eller IoT, och alla möjligheter som det öppnar upp för. IoT brukar beskrivas som ett nätverk av fysiska apparater, fordon och infrastruktur som innehåller elektronik, mjukvara, sensorer och – själva poängen — allt är uppkopplat.
Detta skapar en koppling mellan vår fysiska verklighet och datorbaserade system. IoT för med sig en uppsjö av möjligheter och utmaningar inte minst när det gäller hållbarhetsfrågor.
AT Kearney, en global konsultfirma, uppskattade att världen skulle ha 26 miljarder uppkopplade enheter till år 2020, och servicebranschen runt IoT skulle uppgå till 300 miljarder dollar i omsättning.
Bättre processorer och billig tillgång på bandbredd möjliggör insamling av fantastiska mängder data vilket öppnar dörren för nya affärsmodeller med fokus på att leverera en tjänst snarare än en produkt. Men än så länge är utbredningen ganska begränsad. Det finns ett par skinande exempel som flitigt lyfts fram. Två av dessa är Rolls Royce som börjat sälja drivkraft till flygplan, istället för att sälja jetmotorer (läs artikeln i The Economist från 2009 här), och Michelin som gått från att sälja däck, till att sälja kilometer. Båda dessa företag utnyttjar Internet of Things genom att i realtid mäta användningsmönster och behov av service, och på så sätt anpassa sina prismodeller. Det leder till ett bättre användningsmönster, och att produkterna får en längre hållbarhet. Det premierar också produkter som håller länge och kräver lite service, i motsats till mer traditionella affärsmodeller.
Utöver dessa nya affärsmodeller så underlättar uppkopplade prylar även för delandets ekonomi, ett koncept som innebär att enskilda individer och företag kan dela, hyra eller låna allt från verktyg och gräsklippare till lägenheter och bilar. Audi unite är ett exempel på detta, där du tillsammans med vänner, grannar eller kolleger kan dela på en Audi och där användningsmönstret styr hur mycket var och en av de ingående partnerna betalar varje månad för bilen.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns flera potentiella tillämpningar av IoT. Till exempel skulle vi kunna kontinuerligt mäta och rapportera vårt hälsotillstånd till sjukvården för förbättrad diagnostik och förebyggande arbete. Redan nu mäter vi ju puls och hastighet under löprundan eller räknar stegen under dagen.
Så finns det en solklar koppling mellan hållbarhet och Internet of Things?
IoT öppnar för många möjligheter till att förbättra hur vi tillverkar, använder och recirkulerar prylarna runt oss. Smarta hem och städer kan bidra till att minska energiförbrukning, och smartare transporter minskar både behovet av bränslen och slitage på vägar och fordon.
Men det finns hållbarhetsutmaningar. Elektroniska komponenter behöver tillverkas och omhändertas på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Om våra kläder, mjölkpaket och dammsugarpåsar ska innehålla mängder av sensorer måste vi ha en radikalt annorlunda syn på avfall, och hur det ska omhändertas.
Dessutom kommer det behövas enorma mängder energi för att driva alla 26 miljarder uppkopplade manicker.
Det finns också en fördelningsproblematik. På Sveriges Ingenjörers miljödag den 21/4 stod bland annat Anders Wijkman på scen. Han nämnde i förbigående utmaningen med att sprida bandbredd till landsbygden, där stödet till investeringar i teknisk infrastruktur är allt för litet. För att vinsterna med IoT ska spridas globalt och till regioner utanför storstäderna behövs en utbyggnad av de möjliggörande faktorerna, så som uppkoppling och processorkraft, för att nämna några.
Idag kan vi bara fantisera om alla de tillämpningar som IoT kan komma att få, och vilka möjligheter till en förbättrad vardag det kan medföra. Men vi behöver också reflektera kring de risker och eventuella problem som fenomenet för med sig.
Om den gamla devisen ”What gets measured, gets managed” håller så har vi en spännande utmaning framför oss. När vi börjar mäta allt, kommer vi också kunna ta hand om allt?
Henrik Sundberg
Publicerat på måndag 2 maj, 2016