Det har skrivits server­meter om Internet of Things eller IoT, och alla möjlig­heter som det öppnar upp för. IoT brukar beskrivas som ett nätverk av fysiska appa­rater, fordon och infra­struktur som inne­håller elekt­ronik, mjukvara, sensorer och – själva poängen — allt är uppkopplat.

Detta skapar en koppling mellan vår fysiska verk­lighet och dator­ba­serade system. IoT för med sig en uppsjö av möjlig­heter och utma­ningar inte minst när det gäller håll­bar­hets­frågor.

AT Kearney, en global konsult­firma, uppskattade att världen skulle ha 26 miljarder uppkopplade enheter till år 2020, och servicebran­schen runt IoT skulle uppgå till 300 miljarder dollar i omsättning.

Bättre proces­sorer och billig tillgång på band­bredd möjliggör insamling av fantas­tiska mängder data vilket öppnar dörren för nya affärsmo­deller med fokus på att leverera en tjänst snarare än en produkt. Men än så länge är utbred­ningen ganska begränsad. Det finns ett par skinande exempel som flitigt lyfts fram. Två av dessa är Rolls Royce som börjat sälja driv­kraft till flygplan, istället för att sälja jetmo­torer (läs artikeln i The Economist från 2009 här), och Michelin som gått från att sälja däck, till att sälja kilo­meter. Båda dessa företag utnyttjar Internet of Things genom att i realtid mäta använd­nings­mönster och behov av service, och på så sätt anpassa sina pris­mo­deller. Det leder till ett bättre använd­nings­mönster, och att produk­terna får en längre håll­barhet. Det premierar också produkter som håller länge och kräver lite service, i motsats till mer tradi­tio­nella affärsmo­deller.

Utöver dessa nya affärsmo­deller så under­lättar uppkopplade prylar även för delandets ekonomi, ett koncept som innebär att enskilda indi­vider och företag kan dela, hyra eller låna allt från verktyg och gräs­klippare till lägen­heter och bilar. Audi unite är ett exempel på detta, där du till­sammans med vänner, grannar eller kolleger kan dela på en Audi och där använd­nings­mönstret styr hur mycket var och en av de ingående part­nerna betalar varje månad för bilen.

Inom hälso- och sjuk­vårds­om­rådet finns flera poten­tiella tillämp­ningar av IoT. Till exempel skulle vi kunna konti­nu­erligt mäta och rapportera vårt hälso­till­stånd till sjuk­vården för förbättrad diagnostik och före­byg­gande arbete. Redan nu mäter vi ju puls och hastighet under löprundan eller räknar stegen under dagen.

Så finns det en solklar koppling mellan håll­barhet och Internet of Things?

IoT öppnar för många möjlig­heter till att förbättra hur vi till­verkar, använder och recir­ku­lerar prylarna runt oss. Smarta hem och städer kan bidra till att minska ener­gi­för­brukning, och smartare trans­porter minskar både behovet av bränslen och slitage på vägar och fordon.

Men det finns håll­bar­hets­ut­ma­ningar. Elektro­niska kompo­nenter behöver till­verkas och omhän­dertas på ett ansvars­fullt och hållbart sätt. Om våra kläder, mjölk­paket och damm­su­gar­påsar ska inne­hålla mängder av sensorer måste vi ha en radikalt annorlunda syn på avfall, och hur det ska omhän­dertas.

Dessutom kommer det behövas enorma mängder energi för att driva alla 26 miljarder uppkopplade manicker.

Det finns också en fördel­nings­pro­ble­matik. På Sveriges Ingen­jörers miljödag den 21/4 stod bland annat Anders Wijkman på scen. Han nämnde i förbi­gående utma­ningen med att sprida band­bredd till lands­bygden, där stödet till inve­ste­ringar i teknisk infra­struktur är allt för litet. För att vins­terna med IoT ska spridas globalt och till regioner utanför stor­stä­derna behövs en utbyggnad av de möjlig­gö­rande fakto­rerna, så som uppkoppling och proces­sor­kraft, för att nämna några.

Idag kan vi bara fantisera om alla de tillämp­ningar som IoT kan komma att få, och vilka möjlig­heter till en förbättrad vardag det kan medföra. Men vi behöver också reflektera kring de risker och even­tuella problem som feno­menet för med sig.

Om den gamla devisen ”What gets measured, gets managed” håller så har vi en spän­nande utmaning framför oss. När vi börjar mäta allt, kommer vi också kunna ta hand om allt?

Henrik Sundberg

Publi­cerat på måndag 2 maj, 2016