Här om veckan tillkännagavs att Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (populärt kallat Nobelpriset i ekonomi) tilldelas de båda amerikanska ekonomerna William Nordhaus och Paul Romer. Nordhaus har ägnat stora delar av sin karriär åt att väva in klimatfrågan i makroekonomiska modeller. Initialt kan det låta som att priskommittén gör en stor gärning för klimatet genom att tilldela Nordhaus priset, men riktigt så enkelt är det inte. 2050:s Nils Westling, konsult och miljöekonom, har i veckan publicerat en artikel i samhällsmagasinet Fokus om Nordhaus gärning och varför miljö- och klimatengagerade inte jublar över valet.

Vad är Nordhaus bidrag till den natio­na­le­ko­no­miska forsk­ningen kring klimatförändringen?

–  Nordhaus var tidigt ute med att diskutera klimat­för­änd­ringen i en natio­na­le­ko­nomisk kontext, så på det viset är han en pionjär. I en forsk­nings­ar­tikel från 1991 i »The Economic Journal« slår han fast att växt­hus­ga­sernas påverkan på samhälls­e­ko­nomin beror på tre faktorer; kost­naden för att minska utsläppen, samhälls­kost­naden av klimat­för­änd­ringen och diskon­te­ringen, det vill säga räkna in framtida kost­nader och nyttor, med ränta eller tillväxt. Baserat på detta byggde han under 90-talet upp en så kallad DICE-modell, där olika klimat- och ekono­miska scenarion samkörs. Att det är dessa tre faktorer som gäller än i dag är okon­tro­ver­siellt. Men hur man ska uppskatta dem är föremål för debatt, säger Nils Westling.

Varför är Nordhaus ett kontro­ver­siellt val?

–  Därför att de resultat han själv redo­visat från sina modeller antyder att det är bättre att vänta med att vidta åtgärder mot klimat­för­änd­ringen. Det beror bl.a. på att han kraftigt underskattat kost­na­derna för klimat­för­änd­ringarna, alltså hur dyrt det är med business-as-usual. I en artikel från 2016 bedömde Nordhaus att kost­naden för sex graders global uppvärmning är 8,5 procent av global BNP. Vi talar här om en situ­ation där stora delar av jorden blir obeboelig för människor. Och förut­sätt­ningarna för att odla mat försämras dras­tiskt. Att det skulle gå att upprätt­hålla 91,5 procent av den globala produk­tionen under sådana förut­sätt­ningar är minst sagt opti­mis­tiskt för fram­tiden, säger Nils Westling.

Har han inte gjort något bra för klimatet då?

–  Eftersom modeller ger olika svar beroende på vad som matas in i dem, så är Nordhaus egna resultat inte nödvän­digtvis de som bör ligga till grund för klimat­po­li­tiska beslut. Man kan ändå vara glad att han skapat modeller som andra forskare i dag använder för att visa behovet av en snabb omställning till ett fossil­fritt samhälle. En intressant utveckling av hans modeller är s.k. DICAE-modeller som lyfter in värdet av förbättrad luft­kva­litet när samhället fasar ut fossila bränslen. Det förändrar hela den samhälls­e­ko­no­miska kalkylen. Dessutom har Nordhaus lanserat idén om s.k. klimat­klubbar, att några länder går samman och sätter upp gemen­samma spel­regler inom klimat­po­li­tiken, vilket är en bra plan B så länge globala över­ens­kom­melser är svåra att få till stånd, avslutar Nils Westling.

Lär hela artikeln i Fokus här.

För mer infor­mation, vänligen kontakta: 

Nils Westling, konsult 2050, nils.westling@2050.se                                                                                                                     

Rebecka Wulfing, kommu­ni­ka­tions­an­svarig 2050, rebecka.wulfing@2050.se