På senare tid har jag haft fler­talet diskus­sioner om offentliga upphand­lingars roll i omställ­ningen till ett samhälle med mindre påverkan på vår miljö, bl.a. med vår civilmi­nister Ardalan Shekarabi som är ovanligt kunnig vad gäller upphand­lings­frågor.

Samtal­sämnet kan låta torrt, men faktum är att fråge­ställ­ningen är helt avgö­rande för hur väl vi lyckas få fram nya inno­vativa lösningar som ger färre negativa konse­kvenser för miljön. Idag står offentlig upphandling för 20 procent av svensk BNP. Det innebär att bakom var femte krona i inköp i Sverige står en kommun, ett landsting eller en statlig myndighet. Det finns ingen motsva­rande makt­faktor inom den privata sektorn. Dessutom rör upphand­lingarna ofta olika typer av fastig­hetsnära produkter och tjänster, infra­struktur, och förbruk­nings­ma­terial – alltså sådana områden där man kan få väldigt negativa konse­kvenser för miljön om man väljer fel. Ett sätt att se på det är att det kanske är tur att det är offentliga aktörer som står för dessa inköp, eftersom de inte har vinstkrav på sig och dessutom ofta har ganska tuffa miljömål. Frågan är hur resul­tatet blir i prak­tiken?

Under det senaste året har jag pratat med många företag som erbjuder produkter med högre miljöpre­standa. Man får kanske ta en del historier med en nypa salt, men det samlade intrycket är att det finns ett antal utma­ningar i Sverige när det gäller hur offentliga upphand­lingar görs, åtminstone om vi vill nå våra miljömål. Ett stenhårt fokus på lägsta pris är en åter­kom­mande stötesten. Själv­klart har upphandlare till uppgift att vara varsamma med offentliga medel. Men, man får oftast vad man betalar för, vilket i förläng­ningen drabbar de medborgare som nyttjar offentliga verk­sam­heter, typ barn, gamla och sjuka. Häpnads­väc­kande nog så är det ofta lättare att sälja in lösningar som är kort­siktigt dyrare men lång­siktigt lönsamma till företag – kanske för att de inte står under press från poli­tiker som måste tänka på nästa val? Hur löser man detta? Vissa kommuner har som regel att rensa bort det billi­gaste anbudet när man utvär­derar offerter. Det ger möjlighet att få bort de mest oseriösa leve­ran­tö­rerna, som ofta dumpar priserna på bekostnad av arbets­miljö och miljö­ef­fekter. En annan möjlig åtgärd är att defi­niera en generell kostnad för exem­pelvis koldi­ox­id­ut­släpp som måste räknas med i kost­nads­un­der­laget för alla offe­rerade lösningar. Det skulle skapa inci­tament att offerera produkter med lägre utsläpp. Att utvärdera livscy­kel­kost­naden bör kanske också vara obli­ga­to­riskt. Ett inköp med högre initial kostnad, men lägre drifts­kost­nader per år, kan mycket väl vara billigare i längden.

Ytter­ligare en utmaning handlar om kompetens. Jag tänker på den stackars inköp­s­an­svarige som ska köpa in allt från toalett­papper till trans­port­tjänster och infra­struktur. Det måste ju vara en omöjlig arbets­uppgift när det krävs detal­jerad kunskap för att veta vad som är rimligt och vad som ska prio­ri­teras. För att öka kunskapen inför en upphandling kan det vara vettigt att börja med en RFI (Request for Infor­mation) eller en extern­remiss. Bristen på kunskap och infor­mation finns på många nivåer. Under ett semi­narium i våras på temat Håll­barhet och Miljö i Ostlänk­s­pro­jektet deltog bl.a. Trafik­verkets håll­bar­hetschef. Jag ställde frågan om Trafik­verket hade för avsikt att ställa krav på att alla trans­porter i projektet ska utföras med förnybara driv­medel när upphand­lingarna för Ostlänk­s­pro­jektet inleds om ett par år. Svaret var att det nog inte gick. Jag frågade då en vd för ett större åkeri, som bl.a. har den typen av tunga fordon i sin verk­samhet, om han ansåg att det var möjligt. Hans svar var ett rungande ja – det är möjligt redan idag. Jag gissar att diskre­pansen beror på bris­tande infor­mation, men om inte en spelare som Trafik­verket ställer tuffa miljökrav, vem ska då göra det?

Många bran­scher lever med utma­ningen att en upphandling görs för en specifik lösning istället för att beskriva vilket problem man vill lösa. Det här blir extra tydligt för företag som erbjuder nytän­kande och inno­vativa lösningar. Om man vill sänka hastig­heten på en väg är det enklare att köpa in ett trafikgupp, än att göra upphand­lingen till­räckligt öppen för att andra typer av fart­hinder ska komma ifråga.

Både kommuner, regioner och svenska staten har alltmer tuffa miljömål. Men slår de igenom i upphand­lingarna? Svaret är tyvärr ofta nej. Det finns många exempel på när miljö­an­svariga inte får gehör för de krav de före­språkar. Krav som oftast härrör från poli­tiska beslut. Här måste nog poli­tiken tuffa till sig. Man borde kräva extra­or­dinära skäl för att välja bort miljönytta i samtliga upphand­lingar.

Slut­ligen handlar proble­ma­tiken om ansvar. Tyvärr är uppfölj­ningen av de kvalitets- och miljökrav som ställs i en upphandling ofta brist­fällig. Många aktörer i den offentliga sektorn lägger helt enkelt inga resurser på detta. Därmed kan dåliga leve­ran­törer fort­sätta sin under­måliga verk­samhet år efter år. Dessutom verkar det inte finnas någon möjlighet att utkräva ansvar från de ansvariga för de offentliga upphand­lingarna. Många gör säkert ett bra jobb, men de som inte gör det kan lugnt sitta kvar och hantera 20 procent av Sveriges BNP. Kanske dags för en förändring?

Publi­cerat på tisdag 8 november, 2016