2050bloggen

Välkommen till 2050bloggen. I bloggform berättar vi vad vi tycker är spännande just nu, från vår horisont. Personligt, engagerat, och under varje skribents eget ansvar.

Blogg: Klimatmötet i Bonn – i en tid av dramatiska budskap

Mikael Karlsson, Senior Partner 2050: Vi lever i en tid av dramatiska budskap. I samband med det 23:e mötet med parterna till FN:s klimatkonvention – COP23 – i Bonn kom en rad nya rapporter om globala klimatförändringar.

Först rapporterade Meteorologiska världsorganisationen WMO i sin Greenhouse Gas Bulletin om rekordhöga nivåer av koldioxid och konstaterade att de “… nuvarande halterna av koldioxid fanns senast för 3-5 miljoner år sedan, när klimatet var 2-3 grader varmare… och havsnivån var 10-20 meter högre än idag.”

Även om det skulle ta oerhört lång tid innan en sådan situation eventuellt uppstår så pekar olika studier om havsytehöjning att världen som vi känner den i framtiden riskerar se helt annorlunda ut.

FN:s miljöprogram UNEP visade i sin Emissions Gap Report att gapet mellan nuvarande åtaganden och de utsläppsminskningar som krävs för att klara Parisavtalet är ”alarmerande stort”.

Som om det inte räckte beräknade Global Carbon Project att de globala utsläppen av väthusgaser, efter några år med signaler om eventuell stabilisering, återigen ökar.

Samtidigt rapporterade Climate Action Tracker om ”betydande förbättringar av det globala klimatarbetet, trots USA:s omsvängning”. Jämfört med business as usual innebär befintliga policys en klart lägre framtida uppvärmning, och gjorda åtaganden leder ännu längre. Det senaste året har prognosen för temperaturökningen vid år 2100 minskat från 3,6 till 3,4 graders ökning, och den tillhörande optimistiska prognosen pekar på 3,1 grader.

Gapet har alltså minskat de senaste åren, så långt vi kan se idag. Det betyder inte att enorma utmaningar saknas, men det innebär att politiska processer ger resultat. Och när USA – eller rättare sagt Trump, eftersom stora delar av USA vill delta och en informell andra delegation ”We’re still in” deltog på mötet – nu hotar att lämna Parisavtalet, står resten av världen kvar, och flera till och med ökar sina insatser. Det är den kanske viktigaste slutsatsen av COP23, att det globala samarbetet höll, trots ett motvilligt USA.

I mer konkreta termer landade mötet som sådant i en rad överenskommelser. En av dessa rör genomförandet före 2020, som var omtvistade fram till sista förhandlingstimmarna, bland annat gällande finansieringsfrågorna, som tillhör de i särklass viktigaste.

En nyckelfråga är det tidigare åtagandet om att år 2020 finansiera utvecklingsländernas klimatarbete med 100 miljarder USD, där framsteg skett men där mycket återstår innan finansieringslöftet förverkligen – och då ska man komma ihåg att den siffran ligger avsevärt lägre än vad beräkningar visar egentligen behövs. Den andra nyckelfrågan om finanser rör anpassningsfonden, som i år ska nå 80 miljoner USD. På den punkten blev leveransen bra och över 93 miljoner USD är nu tillgängliga.

Överenskommelser uppnåddes även rörande bland annat jordbruk, en plan för jämställdhet och en plattform om urbefolkningar, medan man inte gick i mål när det gäller hur Parisavtalet på olika sätt ska implementeras, något som behöver slutföras senast på nästa COP. En ny form av dialogprocess, Talanoa (namngiven av värdlandet för COP 23 som var Fiji, även om mötet ägde rum i Tyskland), är sjösatt för att ta hand om flera av dessa frågor.

Flera organisationer rapporterar långt mer om detaljer i dessa överenskommelser och spelet bakom kulisserna, bäst kanske webbplatsen Carbon Brief.

Vid sidan av förhandlingarna kom också en rad andra utspel, från både enskilda länder och koalitioner. En intressant grupp är Powering Past Coal Alliance, där bland annat Storbritannien och Kanada varit viktiga. I gruppens deklaration omnämns behovet av att fasa ut kol i OECD och EU28 senast år 2030. Det bidrar till att öka pressen på bland annat EU:s klimatpolitik.

I den frågan har för övrigt Nederländerna föreslagit att EU nå 55 procent utsläppsminskning vid 2030, istället för 40 procent som är det nuvarande målet. Skärpningen räcker inte för att EU ska ta sin del av ansvaret för att klara att begränsa uppvärmningen till 1,5, eller åtminstone långt under 2 graders, men vore ett viktigt steg på vägen.

Alliansen för utfasning av kol sätter dock ännu större press på Polen, som är värd för COP24 i december nästa år. Målsättningen lär uppfattas som dramatisk för ett land som identifierar sig som kolberoende. Men samtidigt följer tillväxten av – och prisfallet på – förnybar energi också en dramatisk kurva. Det ger hopp om att framtida klimatmöten förhoppningsvis kännetecknas av mer dramatiska utfall när det gäller lösningar än problem.

Publicerat på måndag 20 november, 2017


Blogg: I skuggan av plastpåsarna – lunchtankar

Att butiker och restauranger nu äntligen tar stegen för att minska användningen av plastpåsarna är ett viktigt framsteg. Plastpåsarna har länge sett som en nödvändighet för kunderna att kunna få med sig sina varor och det har funnits många svårigheter med att finna alternativ till dem. All den plast som fortfarande används dagligen för engångsartiklar gör dock problemet med plastpåsar relativt försumbart.

Mina kollegor och jag köper med oss mat från Panini en solig dag. Vi försöker med alla medel undvika den extra och onödiga plasten som vår lunch innebär. Vi tar med oss egna bestick, återanvänder plastpåsar och försöker få personalen att fylla upp salladen i medtagen matlåda. Att återanvända matlådor är dock ingenting som gillas av Livsmedelsverket, varpå den bästa lösning förblir engångsförpackningar. Tanken med engångsartiklar är att de skall användas vid temporära tillfällen, tillfällen där det är svårt att anpassa ett användande efter tydliga rutiner. Varje dag köper flera hundratusen människor med sina luncher från diverse lunchrestauranger runtom i landet – ofta på rutin. Mina kollegor och jag har några stammisställen vi går till och jag har identifierat ett 30-tal restauranger inom en radie av 500 m från kontoret.

Tänk dig istället att du betalar 100 kr pant för en glaslåda som du får ta med dig tillbaka till jobbet. Du äter i en plastfri låda utan att oroa dig över plastens påverkan på din hälsa och nästa gång du går till restaurangen byter du ut den mot en ren låda som är fylld med ljuvligt doftande mat. Det bästa av allt är att det inte bara är din favoritrestaurang som har detta system, utan alla de 30-talet restauranger inom radien av 500 m har samma system. Släng dit ett par bestick också, så behöver du aldrig mer förargas över dåliga plastgafflar som går sönder i samma sekund som du kör in den i din krispiga falafel. Detta gör att du aldrig mer behöver hantera engångsartiklar i din rutinmässiga vardag. Företagen gör en betydande minskning av användandet av engångsartiklar och vem vet, kanske det till och med är kostnadseffektivt? Det finns företag idag som har liknande system – exempelvis den tyska restaurangkedjan Dean & Davids. Vilken av restaurangerna i vår radie tror ni vågar ta första steget?

Victor Norberg

Publicerat på tisdag 5 september, 2017


Blogg: Hållbarhet i en automatiserad värld

Det pratas just nu mycket om automatisering av tjänster och vad detta kommer att innebära för samhällen och vårt sätt att se på arbete framöver. Vår vilja att effektivisera arbete är inget nytt utan något som drivit mänskligheten framåt sedan vi lärde oss att tillverka verktyg av trä och sten för att underlätta jakt, fiske och jordbruk. Det som är annorlunda idag är att utvecklingen går så otroligt mycket snabbare nu än för 100, 1000 eller 10 000 år sedan. Detta beror på ett enkelt samband: i takt med att samhällen blir mer utvecklade så ökar också deras utvecklingstakt, just på grund av att de är mer utvecklade.

Teknologisk utveckling är alltså inte linjär utan snarare exponentiell. Om vi blickar bakåt i historien så ser det ut som att utvecklingen har varit relativt linjär sen stenåldern. Om vi istället hade haft möjligheten att blicka framåt så hade kurvan pekat nästan rakt uppåt. Det beror på att vi just nu befinner oss i den punkten när kurvan precis har börjat svänga kraftigt uppåt. Utvecklingskurvans utseende gör också att det är mycket svårt att göra prognoser. Man kan nästan ta för givet att de prognoser som görs är för konservativa. Förarlösa bilar som tar över jobb inom transportsektorn är bara början. Även inom tjänstemannasektorn finns det mycket som kan, och kommer att, automatiseras. Det finns till exempel redan idag algoritmer som kan producera enklare nyhetsartiklar om sport och företags kvartalsresultat.

Det går alltså väldigt fort just nu. Om man dessutom slänger in den framtida utvecklingen av artificiell intelligens (AI) i ekvationen så blir det spännande på riktigt. I dagsläget har utvecklingen nått fram till det som kallas Artificial Narrow Intelligence (ANI). Kort uttryckt: AI som är specialiserad inom ett område, som att spela schack eller att föreslå vilka personer som du kan tänkas vilja lägga till som vän på Facebook. Nästa steg inom AI kallas Artificial General Intelligence (AGI). Dit når vi när vi lyckas skapa en dator som är lika intelligent som en människa inom alla områden. Google, Facebook, Baidu, Microsoft och IBM investerar alla stora pengar i forskning som syftar till att utveckla AGI. Efter att vi nått den punkten är det sannolikt att vi så småningom kommer att utveckla Artificial Superintelligence (ASI). ASI beskrivs som en intelligens som är många gånger smartare än de skarpaste hjärnorna inom alla områden. Att gå från AGI till ASI kan komma att ske mycket snabbare än vad vi kan föreställa oss.

För att uttrycka det så enkelt som möjligt: om mänskligheten lyckas med att uppfinna en superintelligent dator så kommer den vara bättre än människor på allt. Detta inkluderar att uppfinna nya och bättre superintelligenta datorer. Dessa nya datorer kommer i sin tur vara bättre än sina föregångare på att uppfinna superintelligenta datorer. Detsamma gäller för nästa generation datorer och nästa och nästa och nästa… Denna exponentiella tillväxt av intelligens brukar kallas ”intelligensexplosionen”. Att förutspå vad som kommer att ske efter intelligensexplosionen är av förklarliga skäl svårt, för att inte säga omöjligt. Det kräver tillgång till koncept och idéer som vi inte kan föreställa oss. Det kan låta som science fiction men när man har bett de som forskar i ämnet förutspå vid vilken tidpunkt vi kommer att ha uppnått AGI så hamnar medianen av alla svar någonstans runt år 2040. Om du är född efter 1960 är chanserna alltså relativt stora för att du kommer att få vara med om födelsen av riktig artificiell intelligens under din livstid.

Den accelererande teknikutvecklingen i kombination med utvecklingen av artificiell intelligens gör att automatiseringen av tjänster med stor sannolikhet kommer att explodera inom en inte alltför avlägsen framtid. När en stor del av arbetsmarknaden försvinner, först gradvis och sedan plötsligt, är det rimligt att föreställa sig att det kommer att bli väldigt oroligt, åtminstone under en övergångsperiod. Det är därför Teslas grundare, Elon Musk, och en rad andra innovatörer inom IT och teknologi har börjat prata om basinkomst eller medborgarlön som en nödvändighet framöver. I en provins i Kanada fattade man nyligen beslut om att införa basinkomst på prov.

Detta väcker förstås en mängd frågor kring hur finansieringen ska lösas och vad människor ska syssla med när de inte längre jobbar. Stadsodling? Frivilligt samhällsarbete? Alldeles klart är i alla fall att det inte kommer att gå att förhålla sig passiv till den samhällsomvälvning vi står inför. Nationer och företag har allt att vinna på att börja förbereda sig redan nu.

Eftersom människan under så lång tid har varit den mest intelligenta varelsen på vår planet är det förståeligt att folk blir oroliga när de försöker föreställa sig en dator som är tusenfalt mer intelligent än den smartaste av oss. Det är därför viktigt att även komma ihåg vilka enorma fördelar vi alla kan få genom att ta hjälp av artificiell intelligens för att driva på utvecklingen inom exempelvis medicinsk forskning eller hanteringen av klimatförändringar. För elbolag finns det till exempel stor potential i att använda AI för att effektivisera elproduktionen. I takt med att fler använder sig av en mix av förnybar el och fossilbaserad el blir det allt svårare att göra prognoser för elproduktionen. Med hjälp av AI kan prognoserna bli mycket mer träffsäkra vilket kommer att leda till en effektivare elproduktion.

Det är just i effektiviseringen av olika system som vi kan göra klimatvinster genom att använda oss av AI. Det gäller alltifrån hushållsapparater som varnar om de håller på att gå sönder till energieffektiv uppvärmning av bostäder och arbetsplatser. Vi ska inte förvänta oss att AI kommer att ”lösa klimatförändringarna” och att vi därför inte behöver förändra våra beteenden. Det är dock rimligt att tro att artificiell intelligens kommer att vara ett av våra viktigaste verktyg i kampen för att hindra klimatförändringarna.

Erik Wennergren

Publicerat på fredag 3 mars, 2017


Blogg: Ljusning i sikte trots Trumps klimatmörker

Nu händer det! Trump lägger ner klimatarbetet men i Sverige levererar företagen och det ger hopp. För en vecka sedan fattade Fortum Värme (samägt med Stockholm stad och finska Fortum) beslut om att kolet avvecklas i förtid, det vill säga utfasning till år 2022. Vilken signal till omvärlden!

Förra veckan träffade jag Mats Andersson, tidigare vd för Fjärde AP-fonden, som nu utreder gröna obligationer. Sverige ligger i framkant -här skapas gröna investeringsvilliga kronor och mer ska det bli. Även om de gröna obligationerna utgör mindre än en procent av hela obligationsmarknaden så växer den snabbt och i Sverige växer den väldigt snabbt. Investeringsvilligt grönt kapital är en av de viktigaste faktorerna för transformation till ett hållbart samhälle.

På tisdagen höll Markus Ekelund och jag ett frukostseminarium på Stockholms Handelskammare om klimat och lönsamhet. Vi ställde frågan: Hur påverkas din affär av en tuffare miljölagstiftning? 7 av 10 ansåg att affären påverkades positiv. Vi frågade också vad deltagarna såg för ekonomisk potential med sitt hållbarhetsarbete? 97 procent ansåg att deras varumärke stärks. Inspirerande siffra – 97 procent! Handelskamrarna arbetar för bättre företagsklimat, här är det öppet mål för alla handelskammare att lyfta in affärsmöjligheterna med miljö- och klimatfrågorna i sin verksamhet, eller hur?

Veckan avslutades med att jag träffade Luca De Lorenzo, från Stockholm Environment Institute, för att få höra mer om New Climate Economy. På deras hemsida hittade jag en blogg skriven av, tidigare världsbankschefen och författare av Sternrapporten, Nicholas Stern som handlar om Kina. Det är bara att konstatera att här finns ytterligare ett exempel på agerande som gör mig glad när Trump backar in i framtiden. Han lyfter fram fem argument som visar varför Kina ser fördelar med den kolsnåla ekonomin:

  1. Smogen som förstör luften i Kina leder till att det byggs nya städer med kollektivtrafik och hög energieffektivitet.
  2. Kina är världsledande på förnybar energi. 5 av 6 världens ledande solpanelföretag och 5 av 10 av tillverkande företag av vindkraftverk finns i Kina. 2016 investerades 88 miljarder dollar i förnybar energi, mest i hela världen.
  3. Peking inför nu världens största utsläppshandel. Den kommer så småningom att gälla på nationell nivå.
  4. Kina utvecklar nya finansiella verktyg för att finansiera övergången till den gröna ekonomin. Deras gröna obligationer skulle kunna bida till 230 miljarder dollar till förnybara energiinvesteringar inom de närmaste fem åren.
  5. Kinas utländska investeringar kan spela en stor roll för att tippa över mot en grönare global ekonomi. Under 2016 spenderade Kina rekordhöga 32 miljarder dollar på förnybara projekt utomlands, vilket förhoppningsvis minskar kolinvesteringarna i världen.

Jag vill så klart att Kina demokratiseras men att Kinas president Xi står upp för Parisavtalet när Trump inte gör det är viktigt för klimatledarskapet i världen. När företag skyndar före och avvecklar kol ger det mig hopp. När alla företagen i Hagainitiativet springer före och säger att de ska minska utsläppen redan till 2030 så ger det mig hopp. När jag hör företag berätta att de benchmarkar sig mot Hagainitiativets nya mål så ger det mig hopp. Trumpmörkret blir lite ljusare när man lägger samman vad som händer i världen. Tack för det!

Nina Ekelund

Publicerat på måndag 27 februari, 2017


Malmö - mångfald, möten och möjligheter

Nu har 2050 kommit till Malmö. Som vi har längtat!

Malmö, som för 20 år sedan kändes som en trött industristad på dekis under gamla Kockumskranens skugga, men som nu sjuder av kreativitet, framtidstro och ambitioner.

Malmö, som länge satsat stort på såväl ekologiskt som socialt hållbar stadsutveckling. Det övergripande miljömålet är att bli Sveriges klimatsmartaste stad.

Malmö, som år 2020 ska vara klimatneutralt och där 100% av energin ska vara förnybar 2030.

Malmö, som samlar alltfler huvudkontor i de framväxande kreativa, hypermoderna näringslivsnaven runt hamnen och Hyllie.

Malmö, hem åt många av jättarna inom bland annat life science, livsmedel och spel, och ett stenkast från MAX IV Laboratory och European Spallation Source, där framtidens forskning skapas.

Malmö, som är närmare världens puls än någon annan svensk stad – sorry Arlanda, Copenhagen Airport, eller Kastrup som vi säger, är och förblir Nordens viktigaste flygplats.

Malmö, som för en lekfull dragkamp med Köpenhamn om herraväldet över Öresundregionen, även känd som Greater Copenhagen.

Vi på 2050 ser fram emot att hjälpa företag i Malmö, Skåne och Greater Copenhagen mot lönsamma affärer på en planet i balans. Vår ambition är att vara den självklara partnern för hållbarhetsanalys, -strategi och -kommunikation, verksamma i gränslandet mellan näringsliv, politik och forskning.

Vi finns på Media Evolution City. Hör av er, eller kom förbi på en kaffe, så pratar vi hållbarhet och lönsamhet.

Några av de saker vi har på gång just nu i Malmöregionen:
7 mars: Utbildning: Så tjänar du pengar på ditt hållbarhetsarbete, på Handelskammaren.
22 mars: Seminarium: Affärsnära perspektiv på världens viktigaste mål, i Lund.
27 april: 2050 bjuder in till seminarium på MEC – mer info kommer snart!

Lina Wiles

Tel: 0707 707 342

Mail: lina.wiles@2050.se

Publicerat på tisdag 21 februari, 2017


Blogg: Nyårslöfte – klimatanpassa ditt sparande

Det finns mycket vi kan göra för att leva mer hållbart: cykla mer, göra färre flygresor, äta mer ekologiskt och mindre kött etc. Men en av de mest effektfulla sakerna kan också visa sig vara en av de enklare: placera dina sparpengar hållbart.

Finansbranschen har påbörjat omställningen mot en mer hållbar ekonomi men fossila bränslen, vapen och företag som kränker mänskliga rättigheter är fortfarande en stor del av mångas sparande. Det behöver inte vara så. Det är dina pengar och om du vill att de ska placeras i verksamheter som motarbetar istället för att elda på den globala uppvärmningen så kan det ordnas. Du har förmodligen till och med en personlig bankman eller -kvinna som kan hjälpa dig se till att pengarna placeras på ett sätt som känns rimligt för såväl hjärtat som hjärnan.

Vill du sluta placera dina pengar i kol och olja och samtidigt slå ett slag för en mer hållbar finansbransch så kan det räcka det med ett samtal med din bank. Här är våra förslag på tre viktiga frågor du kan ställa. Ett tips är att skicka frågorna några dagar i förväg så de hinner kolla upp ordentligt.

  1. Vilka miljö- och klimatfonder har ni?
  2. Hur har de gått? Be om jämförelse med deras mest populära fonder.
  3. Vad ingår i fonderna – vilken typ av företag och/eller tekniker?

Förmodligen har du flera typer av sparande, och din personliga bankman eller -kvinna kan hjälpa dig med råd. Kom ihåg alla delarna:

  • Den allmänna pensionen ligger som bas (den kan du påverka och det finns miljö- och klimatfonder).
  • Sedan har du din tjänstepension och den kan du också påverka.
  • På toppen har du kanske också en egen privat pensionsavsättning på din bank. Beroende på ålder och riskbenägenhet så kan du faktiskt påverka denna del också. Här kan du be banken om vilka klimat- och miljöfonder de har.
  • Du kanske också har ett mer kortsiktigt sparkonto? Om du gör det kan du också spara i miljö- och klimatfonder.

En fin bieffekt är att du bara genom att ställa frågan förmodligen höjer kunskapsnivån på din bank och ger dem en indikation om att kunderna efterfrågar hållbara sparprodukter.

Läs här om hur vi på 2050 investerar våra pensionspengar, och vad vi har haft för avkastning på pengarna. Och tillbaka till nyårslöftet, det går bra att formulera löften även efter den 1 januari. Tänk på vilken stor effekt tre enkla frågor kan ha för både din och min framtid.

Gott hållbart 2017!

Nils Westling och Nina Ekelund

Publicerat på torsdag 5 januari, 2017


Blogg: Avgörs COP 22 om klimatet i Florida?

Den 12 december år 2000 beslutar Högsta domstolen i USA vilka röster i presidentvalet som ska räknas och inte i delstaten Florida. Följden blir att George W. Bush installeras som USA:s 43:e president i januari 2001. Två månader senare meddelar Bush att USA inte implementerar Kyotoprotokollet.

Nu skriver vi 2016 och idag går USA åter till val. Samtidigt diskuterar världen på COP 22 i Marrakech om genomförandet av klimatöverenskommelsen från Paris. Frågan uppstår om en seger för Donald Trump slår lika hårt mot Parisavtalet som segern för Bush gjorde mot Kyotoprotokollet och klimatarbetet. Argumenten pekar i båda riktningarna, men jag tror nog att Trump skulle få det svårare än Bush hade.

Å ena sidan står klimatfrågan idag högre på dagordningen än någonsin under åren med Bush, i fler länder och i fler företag. USA har ratificerat avtalet och även andra länder som tidigare varit motvalls är anhängare, däribland Kina. I många delstater i USA pågår ett ambitiöst klimatarbete. Inom näringslivet höjer många ledande företag sina målsättningar och åtgärdsarbetet förstärks. Idag inser de flesta att klimatpolitik inte slår mot jobb och konkurrenskraft. Sambandet är snarast det motsatta.

Vid en valseger blir det alltså långt svårare för Trump än det var för Bush att sänka tempot i klimatarbetet. Och trots Bushadministrationens otidsenliga nedprioritering av miljöfrågor på den tiden, så klättrade klimatfrågan allt högre på dagordningen, även i USA.

Å andra sidan är Trump till skillnad från Bush en direkt vetenskapsförnekare. Visserligen ställde sig Bush inte bakom IPCC:s slutsatser, men någon total förnekelse var det inte frågan om. Tvärtom menade Bush redan under sitt första presidentår att rejäla åtgärder behövdes, låt vara att han sedan vacklade nationellt, motverkade klimatforskning och fördröjde beslut. Men Bush var en duva jämfört med Trump och hans stolliga utspel i klimatfrågan. De beskrivs bäst som vetenskapsförnekelse.

Mot den bakgrunden leder nog en valseger för Trump till att klimatarbetet på federal nivå i USA lamslås. Men det gör knappast att företag i USA eller andra länder släpper frågan, eller att delstater i USA eller länder runt om i världen blir handfallna. Vissa kanske till och med vädrar morgonluft och ser möjligheter att stärka ekonomisk-tekniska strukturer, med stärkt konkurrenskraft som följd.

Det stora problemet är kanske därför inte att USA under Trump skulle bli en klimatpolitisk fotboja, utan snarare att USA:s numera pådrivande roll försvinner.

Med tanke på klimatförändringens världsekonomiska betydelse är Trumps inställning i frågan i sig ett tillräckligt argument för att hålla tummarna för Clinton i natt, i Florida och i hela USA. Och för att hon som vinnare i morgon skickar en signal till COP 22 i Marrakech om att växla upp tempot ännu mer.

Mikael Karlsson

Publicerat på tisdag 8 november, 2016


Blogg: Offentlig upphandling – verktyg för snabbare omställning

På senare tid har jag haft flertalet diskussioner om offentliga upphandlingars roll i omställningen till ett samhälle med mindre påverkan på vår miljö, bl.a. med vår civilminister Ardalan Shekarabi som är ovanligt kunnig vad gäller upphandlingsfrågor.

Samtalsämnet kan låta torrt, men faktum är att frågeställningen är helt avgörande för hur väl vi lyckas få fram nya innovativa lösningar som ger färre negativa konsekvenser för miljön. Idag står offentlig upphandling för 20 procent av svensk BNP. Det innebär att bakom var femte krona i inköp i Sverige står en kommun, ett landsting eller en statlig myndighet. Det finns ingen motsvarande maktfaktor inom den privata sektorn. Dessutom rör upphandlingarna ofta olika typer av fastighetsnära produkter och tjänster, infrastruktur, och förbrukningsmaterial – alltså sådana områden där man kan få väldigt negativa konsekvenser för miljön om man väljer fel. Ett sätt att se på det är att det kanske är tur att det är offentliga aktörer som står för dessa inköp, eftersom de inte har vinstkrav på sig och dessutom ofta har ganska tuffa miljömål. Frågan är hur resultatet blir i praktiken?

Under det senaste året har jag pratat med många företag som erbjuder produkter med högre miljöprestanda. Man får kanske ta en del historier med en nypa salt, men det samlade intrycket är att det finns ett antal utmaningar i Sverige när det gäller hur offentliga upphandlingar görs, åtminstone om vi vill nå våra miljömål. Ett stenhårt fokus på lägsta pris är en återkommande stötesten. Självklart har upphandlare till uppgift att vara varsamma med offentliga medel. Men, man får oftast vad man betalar för, vilket i förlängningen drabbar de medborgare som nyttjar offentliga verksamheter, typ barn, gamla och sjuka. Häpnadsväckande nog så är det ofta lättare att sälja in lösningar som är kortsiktigt dyrare men långsiktigt lönsamma till företag – kanske för att de inte står under press från politiker som måste tänka på nästa val? Hur löser man detta? Vissa kommuner har som regel att rensa bort det billigaste anbudet när man utvärderar offerter. Det ger möjlighet att få bort de mest oseriösa leverantörerna, som ofta dumpar priserna på bekostnad av arbetsmiljö och miljöeffekter. En annan möjlig åtgärd är att definiera en generell kostnad för exempelvis koldioxidutsläpp som måste räknas med i kostnadsunderlaget för alla offererade lösningar. Det skulle skapa incitament att offerera produkter med lägre utsläpp. Att utvärdera livscykelkostnaden bör kanske också vara obligatoriskt. Ett inköp med högre initial kostnad, men lägre driftskostnader per år, kan mycket väl vara billigare i längden.

Ytterligare en utmaning handlar om kompetens. Jag tänker på den stackars inköpsansvarige som ska köpa in allt från toalettpapper till transporttjänster och infrastruktur. Det måste ju vara en omöjlig arbetsuppgift när det krävs detaljerad kunskap för att veta vad som är rimligt och vad som ska prioriteras. För att öka kunskapen inför en upphandling kan det vara vettigt att börja med en RFI (Request for Information) eller en externremiss. Bristen på kunskap och information finns på många nivåer. Under ett seminarium i våras på temat Hållbarhet och Miljö i Ostlänksprojektet deltog bl.a. Trafikverkets hållbarhetschef. Jag ställde frågan om Trafikverket hade för avsikt att ställa krav på att alla transporter i projektet ska utföras med förnybara drivmedel när upphandlingarna för Ostlänksprojektet inleds om ett par år. Svaret var att det nog inte gick. Jag frågade då en vd för ett större åkeri, som bl.a. har den typen av tunga fordon i sin verksamhet, om han ansåg att det var möjligt. Hans svar var ett rungande ja – det är möjligt redan idag. Jag gissar att diskrepansen beror på bristande information, men om inte en spelare som Trafikverket ställer tuffa miljökrav, vem ska då göra det?

Många branscher lever med utmaningen att en upphandling görs för en specifik lösning istället för att beskriva vilket problem man vill lösa. Det här blir extra tydligt för företag som erbjuder nytänkande och innovativa lösningar. Om man vill sänka hastigheten på en väg är det enklare att köpa in ett trafikgupp, än att göra upphandlingen tillräckligt öppen för att andra typer av farthinder ska komma ifråga.

Både kommuner, regioner och svenska staten har alltmer tuffa miljömål. Men slår de igenom i upphandlingarna? Svaret är tyvärr ofta nej. Det finns många exempel på när miljöansvariga inte får gehör för de krav de förespråkar. Krav som oftast härrör från politiska beslut. Här måste nog politiken tuffa till sig. Man borde kräva extraordinära skäl för att välja bort miljönytta i samtliga upphandlingar.

Slutligen handlar problematiken om ansvar. Tyvärr är uppföljningen av de kvalitets- och miljökrav som ställs i en upphandling ofta bristfällig. Många aktörer i den offentliga sektorn lägger helt enkelt inga resurser på detta. Därmed kan dåliga leverantörer fortsätta sin undermåliga verksamhet år efter år. Dessutom verkar det inte finnas någon möjlighet att utkräva ansvar från de ansvariga för de offentliga upphandlingarna. Många gör säkert ett bra jobb, men de som inte gör det kan lugnt sitta kvar och hantera 20 procent av Sveriges BNP. Kanske dags för en förändring?

Publicerat på tisdag 8 november, 2016


Blogg: Så når vi ett cirkulärt samhälle

Airbnb och lokala bilpooler – på bara några år har cirkulär ekonomi gått från att vara ett flummigt begrepp till att utgöras av konkreta affärsmodeller. Diskussionen har gradvis förskjutits från att handla om vad cirkulär ekonomi innebär på en konceptuell nivå, till att lyfta fram goda exempel på vardagsnära cirkulära möjligheter.

För närvarande pågår det en hel del arbete för att ta reda på hur kan vi använda cirkulär ekonomi för att skapa långsiktiga, lönsamma och hållbara affärer. I dagarna presenterades resultatet av Finansdepartementets beställda Entreprenörsskapsutredning. Där finns en hel del intressanta förslag som skulle kunna skynda på omställningen till en cirkulär ekonomi, t.ex. möjlighet till skatteväxling, funktionsinriktad upphandling och ökade forskningsanslag. Två ytterligare utredningar som pågår och som behandlar temat är utredningen om Cirkulär ekonomi samt utredningen om Användarna i delningsekonomin. De kommer att presenteras i februari respektive mars och utredningen om Cirkulär ekonomi förväntas innehålla förslag på styrmedel för ökad användning och återanvändning av konsumentprodukter. Bland annat diskuteras mål för resurseffektivitet, avfallsförebyggande åtgärder, och skatteavdrag för hyra, begagnat och reparation.

Den cirkulära ankdammen är fortfarande liten och därför var jag inte förvånad när jag och en kollega sprang på Ola Alterå, ansvarig för utredningen om cirkulär ekonomi, på en boklansering förra veckan. Boken A Good Disruption berör, till skillnad från utredningarna ovan, cirkulär ekonomi utifrån ett globalt perspektiv med en systemkritisk ingång.

Ramverket ReSOLVE (från en studie av McKinsey, SUN-stiftelsen och Ellen MacArthur Foundation) illustrerar ett nytt sätt att tänka kring vår konsumtion

Som många redan är medvetna om prissätts inte externaliteter idag (som utsläpp av växthusgaser, förstörelse av biologisk mångfald och försurning av haven). Boken beskriver hur vår besatthet kring tillväxt därmed har blivit värdeförstörande snarare än värdeskapande. I globala mått mätt konsumerar vi över 30 kg material per person och dag – en siffra som blir ännu mer deprimerande om vi väger in att endast 5 procent av värdet finns kvar efter en användningscykel av dessa material. Läs: motsatsen till cirkulär ekonomi. Tydligt är att mat, transport och byggnation står för den absolut största miljöpåverkan. Uttrycket ”biffen, bilen och bostaden” fungerar alltså fortfarande som en påminnelse om vilka områden vi bör satsa på.

Lösningen på dessa utmaningar är en uppdatering av våra material- och energisystem, liksom en moderniserad syn på näringslivets roll. Det räcker inte längre med att minska sin klimatpåverkan – ett ambitiöst företag måste kunna bidra med en ”netto positiv klimatpåverkan”. Flertalet exempel visar på hur företag som inser detta har möjlighet att skapa t.o.m. större lönsamhet än vad de åtnjuter idag, så länge de är villiga att tänka nytt och bidra till den omställning som de planetära gränserna kräver. Konservativa krafter måste övertygas, globala materialströmmar måste göras mätbara och politiker måste få mandat att prissätta externaliteter – då har vi kommit på en god väg mot en cirkulär värld.

Belinda Hellberg

Publicerat på måndag 31 oktober, 2016


Blogg: Biodrivmedel – vägen framåt

Vilka styrmedel behövs för att bensin och diesel på sikt ska ersättas med hållbara biodrivmedel? Jag hade möjlighet att diskutera just detta med branschen och berörda myndigheter vid ett dialogmöte i början av oktober.

Mötet anordnades av Energimyndigheten tillsammans med Transportstyrelsen, Trafikverket, Trafikanalys, Naturvårdsverket och Boverket. Frågorna för mötet berörde utnyttjande av biomassa, marknadsförutsättningar och styrmedel för biodrivmedel.

Det förslag till styrmedel som Energimyndigheten överväger bygger på konceptet om en s.k. reduktionsplikt. Detta innebär att alla leverantörer av bensin och diesel åläggs att minska utsläppet av växthusgaser med en viss procent varje år genom att blanda in biodrivmedel. Eftersom EU:s statsstödsregler inte tillåter skattebefrielse i kombination med en reduktionsplikt skulle alla förnybara drivmedel som används för att uppfylla kvoten ges full energi- och koldioxidskatt. För att fortsatt gynna rena biodrivmedel, så som Fordonsgas, E85, B100 och HVO100, föreslår myndigheten att dessa biodrivmedel hålls utanför reduktionsplikten och ges fortsatt full skattebefrielse, liknande idag.

Branschens företrädare stöttade myndighetens förslag och några dagar efter mötet publicerades också en debattartikel från 24 aktörer i branschen på Svenska Dagbladet, som i stora drag bekräftade samstämmigheten på mötet. I tillägg till diskussionerna om styrmedel ställdes bland annat ett antal mentometerfrågor till aktörerna vid mötet. Svaren på dessa frågor gav bland annat att branschen gärna ser mål för nationell produktion av förnybar energi, att Sverige bör vara nettoexportör av förnybar energi samt att marknaden själv bör få fördela tillgången på hållbar biomassa till olika transportslag.

Frågan man kan ställa sig är då vilka knäckfrågorna är för att kunna komma fram med ett förslag som (i) skapar den långsiktighet branschen så väl behöver och (ii) styr mot målet om minskade växthusgasutsläpp med 70 procent till 2030 (Miljömålsberedningens förslag)? Jag ser att en avgörande fråga kommer bli nivån för reduktionsplikten och i vilken takt minskningen ska ske. Utmaningen är också att sätta nivån så att den blir ett golv och inte ett tak för hur mycket biodrivmedel som blandas in i bensin och diesel.

En fråga som inte diskuterades vid dialogmötet var vad som kommer hända med de grödobaserade biodrivmedlen efter 2020, exempelvis etanol från vete och biodiesel från raps? EU:s minst sagt njugga inställning till grödobaserade biodrivmedel riskerar att stjälpa hållbara svenska alternativ. Det är inte bara dåligt för transportsektorn (som står inför utmaningen att sänka växthusgasutsläppen) utan även dåligt för svenska lantbrukare som har utmaningar att öka sin lönsamhet och konkurrenskraft. Sverige bör agera inom EU för att dessa hållbara lösningar ska vara en del av lösningen för transportsektorn även efter 2020.

Tidsperspektivet för regeringen att komma fram med ett nytt lagförslag är nu kritiskt. Regeringen måste jobba med ett förslag som kan presenteras i början av 2017 för att inte hamna i tidsnöd, vilket kan leda till att man i slutändan tvingas göra dåliga anpassningar utan tillräckligt underlag.

Sammanfattningsvis är läget nu att marknadens aktörer är överens om flera viktiga delar i ett nytt styrmedelssystem. Nu är förväntningarna högt ställda på regeringen att komma med ett förslag som ger långsiktighet men som också gör det möjligt för svenska aktörer att fortsätta utnyttja hållbara råvaror från så väl skogen som jordbruket.

Sara Anderson

Publicerat på måndag 17 oktober, 2016


Blogg: Globalt förnybart rekordår – men EU tappar mark

2015 gick till världshistorien som ett rekordår för förnybar energi. Under inget år har så mycket förnybar elproduktion installerats. För sjätte året i rad ökade nettoinvesteringarna i förnybart mer än dito för fossilt. 8,1 miljoner anställda återfanns 2015 inom sol-, vind- och biobränslesektorn, en ökning med 5% från föregående år. Men synar man den regionala utvecklingen ser man att EU tappar mark. Allt enligt REN21:s Renewables 2016 Global Status Report som kom ut i juni.

Det globala nätverket för policyarbete kring förnybar energi, REN21, utkom innan sommaren med sin elfte upplaga av Renewables 2016 Global Status Report. På ett seminarium i Riksdagen 9 juni presenterade Christine Lens slutsatser från 2015.

2015 gick till världshistorien som ett rekordår för förnybar energi detta trots att priset på fossila bränslen rasade och de fossila subventionerna bestod.

Under inget år har så mycket förnybar elproduktion installerats (147 GW), en uppgång med 9% sedan föregående år, varav 63 GW vindkraft, 51 GW sol, 28 GW vattenkraft och 5 GW biokraft. Installerad solkraft har därmed ökat med 28% och vindkraft 17% på ett år. På 10 år har solkraftskapaciteten ökat med en faktor 10. Av total global elproduktion är nu cirka 24% från förnybara energikällor med vattenkraft 17%, vindkraft 4%, biokraft 2% och solkraft 1%.



På drivmedelsfronten ökade etanolproduktionen med 4% medan biodiesel backade med 1%, vilket gör att den samlade produktionen av etanol och biodiesel (inkl HVO) uppgick till 131 miljarder liter där etanol står för 74%. Inom det mer dieselvänliga EU är det dock det omvända där produktionen av biodiesel är mer än tre gånger så stor som etanolproduktionen.

För sjätte året i rad ökade nettoinvesteringarna i förnybart mer än dito för fossilt, vilket är mer än det visar eftersom man under denna period fått mer och mer solceller och vindkraft för varje investerad krona, och uppgick till 286 miljarder US-dollar, det vill säga ungefär hälften av Sveriges BNP. Antalet arbetstillfällen inom sektorn för förnybar energi uppgick till 8,1 miljoner varav nära hälften är inom sol och en tredjedel inom bioenergi. Av arbetstillfällena hamnade nära hälften i Kina och bara 15 % i EU.

På en global nivå är med andra ord nästan alla kurvor stigande. Mycket av utvecklingen sker dock i utvecklingsländer, Kina och Indien. Och där utvecklingen för förnybar energi går som allra långsammast är inom EU. Fortfarande ligger EU i täten när det gäller installerad kapacitet förnybar energi per invånare och andel av installerad effekt (44%), men satsningar på att utöka kapaciteten är blygsam jämfört med övriga världen. Antalet arbetstillfällen inom förnybar energi har minskat inom EU och återfinns nu främst i Kina, Indien, USA och Brasilien. EU:s investeringar i förnybar energi har minskat med 21% på ett år och med hela 60% sedan toppåret 2011.

Min reflektion till vad detta kan bero på är:

  1. Allmän ekonomisk stagnation gör att det kan vara svårt att hitta kapital för investeringar
  2. I en del av EU-länderna börjar systemeffekterna bli allt annat än marginella i kraftsystem som är anpassade för traditionell elproduktion, vilket utmanar både de tekniska och ekonomiska systemen.
  3. Handelssystem för utsläppsrätter med priser som är för låga för att investeringar i förnybar energi ska bli lönsamma.

En fjärde förklaring kan vara att i en växande ekonomi med ett växande energibehov utmanas inte krafterna bakom den traditionella fossila produktionen om endast tillväxten är förnybar. I en stagnerad ekonomi som EUs där dessutom energianvändningen ska minska innebär ny förnybar kapacitet att starka intressen utmanas dubbelt upp.
Förhoppningen är att EU trots detta snart kommer in i ”andra andningen” och får upp farten i den förnybara omställningen genom lösningar som smarta elnät, lagringsteknik, biokraftvärme och power-to-fuel. Då kan EU skapa konkurrensfördelar och bli en föregångare som banar väg för att inte andra delar av världen ska hamna i samma svacka.

Göran Erselius, 2050

Publicerat på fredag 26 augusti, 2016


Blogg: Hur har det gått med våra fossilfria pensionspengar?

Det är ganska dumt att ha sina pensionspengar placerade i oljebolag om man ägnar sitt arbetsliv åt omställningen till ett fossilfritt samhälle. Det skulle antingen skvallra om riktigt dåligt självförtroende eller att man inte riktigt förstår vad finansmarknaden är (läs gärna vår genomgång här på bloggen om varför vi tycker att det är vettigt att placera pengar på ett hållbart vis, om man har besparingar att placera).

Eftersom vi på 2050 tror att vårt eget arbete är framgångsrikt, och att världens största förändringsprojekt är ohejdbart i längden, är det självklart för oss att våra pensionspengar bör investeras i den typ av bolag som vi själva arbetar med, nämligen hållbara bolag. Därför har vi som arbetar på 2050 föreslagits att placera vår tjänstepension i fyra olika fonder:

  • DNB Renewable Energy retail A
  • Nordea Klimatfond BP SEK
  • Parvest Global Environment C C
  • SPP Global Topp 100

Den som vill får byta till andra fonder, men gör man inget specifikt val så blir det dessa fyra, som är tänkta att ge en relativt diversifierad portfölj med rimliga avgifter. Den första av fonderna i listan, DNB Renewable Energy, är specifikt inriktad på förnybar energi och energieffektivisering, medan Nordea Klimatfond och Parvest Global Environment är mer generella och kan investera i företag som arbetar med miljöfrågor i bredare bemärkelse. SPP Global Topp 100 är en intressant fond på så sätt att den investerar i alla branscher, men bara väljer de bästa företagen i varje bransch. Det betyder att fonden investerar i exempelvis oljeföretag – men bara oljebranschens bästa, enligt SPP:s hållbarhetskriterier.

På samma sätt som Antikrundan i SVT var ett timslångt program som egentligen bara handlade om de där sekunderna då experten berättar vad objektet är värt så är även detta ett blogginlägg som alltför länge dröjt med att besvara frågan vad våra fonder gett för avkastning. För det är väl det ni vill veta?

Under det senaste året har alla fonder utom DNB Renewable Energy gått upp med mellan fem och sex procent (DNB däremot har backat med en dryg procent). På tre års sikt har alla fyra fonderna gått upp med mellan 34 och 50 procent (motsvarande en årlig ökning på mellan 10 och 14 procent). Sämst tillväxt har det varit i DNB-fonden och mellan de övriga tre är det i princip dött lopp.

Jämfört med indexet MSCI World – ett slags sammanslagning av rika länders börsmarknader – så har SPP, Parvest och Nordea gått väsentligt bättre under det senaste året, medan DNB gått sämre. Jämfört med ett svenskt index (MSCI Sweden) har alla fyra fonderna gått bättre under det senaste året.

Att den fond som investerar i förnybar energi är den som gått sämst är inte så förvånande, givet det låga oljepriset de senaste två åren. Många förnybara energislag, inte minst solkraft, har haft en helt fenomenal prisutveckling och hade det inte varit för att den främsta konkurrenten, olja, kraschat prismässigt under samma tidsperiod, så hade vi nog sett en helt annan utveckling på marknaden för förnybart. Det ligger dock i hela världens intresse att fossila bränslen börjar betala för sina miljö- och samhällskostnader och därför är vi på 2050 alltjämt övertygade om att framtidens energi är förnybar. På lång sikt finns det skäl att tro att investeringar i förnybar energi kommer ge bra avkastning, och långsiktig kan man vara när man pensionssparar och har tid kvar i yrkeslivet.

Dessutom finns det ett annat viktigt skäl till varför vi väljer att investera våra pensionspengar på detta sätt. Det innebär att vårt pensionskapital kan användas till att utveckla de företag som vi tror kommer leverera framtidens välstånd. Vårt kapital hjälper företagen att skapa de där lösningarna som kommer göra kol och olja överflödigt på sikt.

Det vi kan konstatera gällande avkastningen på våra pensionsplaceringar är inte att de gett någon magisk avkastning. De har gett en ganska normal avkastning – och varit hållbara. Vilket naturligtvis är väldigt mycket bättre än alla de fonder som gett en normal avkastning och varit ohållbara.

Dessutom har vi ganska långt kvar till pensionen.

Publicerat på måndag 22 augusti, 2016


Blogg: Hållbara investeringar – varför och hur?

Bilen, biffen, bostaden och börsen. Så formulerade en finurlig person vilka faktorer som ligger bakom merparten av en genomsnittlig svensks utsläpp av växthusgaser. Att bilåkning, biffätning och uppvärmning av en bostad leder till koldioxidutsläpp är lätt att se, men utsläppen från börsen (det vill säga de utsläpp som härrör till finansiella placeringar) kan framstå som lite mer avlägsna i det vardagliga livet.

Men om du vill minska ditt personliga bidrag till klimatförändringen har du all anledning att fundera på hur dina besparingar och pensionspengar är placerade. Om du dessutom tror att vi går mot en värld med mindre kol och mer förnybart kan det vara motiverat av rent privatekonomiska skäl att inte sitta och äga aktier i bolag vars produkt du inte tror på.

Tre viktiga anledningar att investera hållbart kan sammanfattas med frågorna nedan:

1. Vem vill du ge glädjen att kunna nyttja dina pengar när du inte behöver dem själv?
2. Hur tror du att framtidens ekonomi kommer se ut?
3. Hur vill du använda din konsumentmakt på finansmarknaden?

Oklart? Låt mig förklara…

1. Vem ska kunna nyttja dina pengar?
Finansmarknadens huvudsyfte är egentligen att kanalisera pengar dit de kan göra störst nytta i varje enskilt ögonblick. Besparingar är per definition pengar som du inte behöver precis just nu (annars skulle du ju använda dem istället för att spara dem), och därför skapar finansmarknaden samhällsnytta om någon som har större behov av pengarna just nu kan använda dem. I princip varenda svensk är ägare av något stort oljebolag, åtminstone genom sin pensionsfond. Det innebär att medan du väntar på att kunna plocka ut pengarna i pension kan dessa oljebolag använda pengarna till prospektering och utvinning av den olja som kommer göra ditt liv som pensionär en aning mindre tryggt. Vill du hellre att pengarna ska användas för att forska fram nya bättre förnybara lösningar så bör du placera pengarna på ett sådant sätt att de kan användas av bolag som arbetar med förnybar energi.
Utöver att tillgängliggöra kapital åt vissa företag så innebär investeringar i aktier (direkt eller genom fonder) också att du blir en maktfaktor i företaget, om än väldigt liten. Något som har blivit allt vanligare är att institutionella investerare använder sin ägarpost till att ställa krav på bolag att agera mer ansvarsfullt (här kan man läsa mer om vårens bolagsstämmor för några stora oljebolag).

2. Hur kommer framtidens ekonomi se ut?
Den första punkten är i någon mening altruistisk: Även den som tror att oljebolag kommer stiga i värde kan ju vara intresserad av att kanalisera sitt eget kapital till förnybart för den goda sakens skull. Men om du på allvar tror att världsekonomin kommer att förändras i hållbar riktning och att energiförsörjningen kommer bygga mer på förnybar och mindre på fossil energi i framtiden, då borde det finnas pengar att tjäna att på att avyttra kol- och oljebolag och satsa pengarna i den framväxande industrin för förnybar energi istället. Låter det orimligt? Det finns många stora investerare som inte tycker det, exempelvis medlemmarna i FN-ledda Portfolio Decarbonization Coalition.

3. Hur vill du använda din konsumentmakt?
Många tänker nog på finansmarknaden som något helt annat än marknaden för exempelvis mat och kläder. Men skillnaden är inte så stor som man kan tro. Precis som på andra marknader styrs priset på värdepapper av utbud och efterfrågan, och precis som att fler bönder går över till ekologisk produktion när kunderna efterfrågar ekologiska produkter kommer fler finansbolag att erbjuda hållbara sparalternativ om de märker att kunderna vill ha det. Därför har en sparare på finansmarknaden konsumentmakt på samma sätt som kunderna i livsmedelsaffärerna har det.

Om några dagar tänkte jag skriva lite mer om hur vi som arbetar på 2050 placerar våra egna pensionspengar.

Nils Westling

Publicerat på tisdag 16 augusti, 2016


Blogg: Overshoot Day - ett minne blott i framtiden?

Idag är det Overshoot Day – dagen då vi konsumerat upp resurserna som egentligen borde räckt hela året. Trenden går mot att Overshoot Day inträffar tidigare för varje år som går och visar på ett skriande behov att snabba på omställningen mot en mer resurseffektiv och cirkulär ekonomi. Men för den som inte orkar vänta presenteras här några godbitar från min kristallkula…

Året är 2025. Du vaknar i ett konverterat hyreshus i Linköping och går ut på balkongen och plockar lite färska bär och grönsaker till frukost. Många hus har idag integrerade trädgårdar och växthus, ofta på höjden – det gör att vi i staden kan odla mer av vår egen mat. Resten av maten har du handlat i den nya förpackningsfria livsmedelskedjan som poppat upp i ditt kvarter. På frukostbordet står också havredryck, vildsvinsskinka och svenska äpplen. Smaklig spis!

Precis som många andra jobbar du som frilans i vad som kallas the gig economy. Denna vecka är du projektledare för en byrå som jobbar med produktdesign för att saker ska hålla så länge som möjligt och vara enkla att återvinna när de går sönder. Traditionella kontor har nästan avvecklats pga. ineffektivitet och låg nyttjandegrad. Co-working, aktivitetsbaserade kontor och distansarbete hemifrån är istället modellen numera. Idag jobbar du hemma hos en pensionär som hyr ut ett rum som kontor – han får sällskap och du får ett kontor för en billig peng. Win-win!

Dags för lunch. Du går och äter i den lokala saluhallen som lagar mat av varor som är nära ett bäst-före-datum och överskott. På så sätt behöver de inte slänga lika mycket mat. Det som trots allt blir över stoppas in i det lokala biogasverket som i sin tur blir belysning och värme till matbutikerna. På eftermiddagen börjar du känna du lite risig och går till doktorn och får en injektion med nanorobotar. Dessa små tekniska hjälpredor målsöker infektionen och behandlar den lokalt i kroppen. På så sätt har användningen av antibiotika minskat radikalt och hotet om globala resistenta ”superbugs” har avvärjts. Puh!

Efter doktorsbesöket hittar du en granne via din samåkningsapp och får skjuts hem och dessutom en trevlig pratstund. Till middag äter du en hamburgare bestående av bl.a. alger, syrsor och havre. Hållbart och gott! Ditt hälsoarmband (nästan alla har ett nuförtiden) vibrerar till och signalerar att du bör vara i säng inom en timme för att få optimalt med sömn. Istället för en tvättkorg så har du en 3D-printer där du slänger ner dina kläder. Den löser upp fibrerna så att du kan få nya kläder utprintade imorgon. Detta gör att du varken behöver garderob eller tvättmaskin hemma – skönt! Innan du somnar för kvällen funderar du på om du kanske ska flytta imorgon. Du har ett abonnemang som låter dig bo i olika lägenheter över hela världen på månadsbasis. Med de nya snabbtåget är du i Amsterdam på 30 minuter – all aboard!

Belinda Hellberg
Bild: Freepik

Publicerat på måndag 8 augusti, 2016


Blogg: Finanssektorn kan bli hållbar – och den verkar vilja det

Hållbarhet är kanske Almedalens främsta buzzword i år. Det är inte så märkligt: fjolåret präglades av att världens länder enades om FN:s nya hållbarhetsmål och krönte bedriften med att komma överens om klimatavtalet i Paris. Världen har stakat ut en riktning och näringsliv och politik försöker nu hitta bra sätt att gå i den.

Ett grundläggande kriterium för ett hållbart näringsliv är en hållbar finanssektor – något som glädjande nog också fått lite uppmärksamhet under årets Almedalsvecka. Under ett seminarium på onsdagen möttes Johan Bygge, operativ chef på EQT, Anna Ryott, vd på Swedfund, Håkan Nyberg, vd på Nordnet och Klas Eklund, Hållbarhetsekonom på SEB för ett samtal om hur ägare och investerare kan påverka hållbarhet i grunden. Bara mixen av aktörer i panelen – en gammal storbank som SEB, en uppstickare som Nordnet och ett private equity-bolag som EQT (Swedfund förvånar mindre i sammanhanget) – är glädjande och fanns förmodligen inte på kartan för bara några år sedan. Att SEB gett Klas Eklund, en av Sveriges mest namnkunniga ekonomer, rollen som hållbarhetsekonom vittnar också om att engagemanget är äkta. Detsamma gäller EQT, som precis släppt en rapport om bolagets koldioxidutsläpp under 2015.

Att investerare börjar engagera sig i hållbarhetsfrågor har naturligtvis många orsaker, och det är inte nödvändigtvis samma för alla. Swedfunds Anna Ryott lyfte under seminariet fram vikten av hållbarhet för att slå vakt om investeringarnas långsiktiga lönsamhet. Även Johan Bygge på EQT påpekade att deras avkastning är bättre om bolag de säljer bedriver bra hållbarhetsarbete.

– Men vi ska inte bara jobba med perfekta bolag, vi ska driva utvecklingen! sa Anna Ryott, och satte fingret på en viktig avvägning inom finanssektorns hållbarhetsarbete. Nämligen att man inte bara kan avstå från ägande i dåliga bolag utan också som ägare kan pressa bolag att arbeta bättre med hållbarhetsfrågor.

Klas Eklund på SEB höll med och påpekade att banken kan ställa krav om hållbarhet på kunder när de ger krediter.

En viktig aspekt för att finanssektorn ska kunna ställa rätt krav och hantera hållbarhetsfrågor i sitt arbete är att det görs mätbart. Därför är det viktigt att fler och fler investerare väljer att exempelvis beräkna sitt koldioxidavtryck och förstå sin egen påverkan – såsom EQT gjort – och påverkan från sin portfölj. I takt med att fler finansbolag förstår sin påverkan kommer fler och fler också börja ta ansvar för den. Det är en omistlig del av världens största förändringsprojekt.

P.S. Om du är i Almedalen och vill veta ännu mer om hur finansmarknaden kan bli mer hållbar, gå på Fores seminarium imorgon, torsdag, tillsammans med bl.a. Nordeas Sasja Beslik och Skandias Lena Hök.

Nils Westling

Publicerat på onsdag 6 juli, 2016


Blogg: Hållbar konsumtion – gapet mellan värdering och handling

Produktionen av livsmedel står för runt 25 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Hållbar konsumtion och produktion är därför avgörande för att kunna leverera på Parisavtal och de globala hållbarhetsmålen som klubbades igenom förra året.

I veckan öppnade Dr Gunhild Stordalen konferensen EAT Stockholm Food Forum för tredje året i rad, där några av världens ledande personer inom vetenskap, näringsliv, organisationer och politik fanns representerade. Initiativet EAT strävar efter att hitta lösningar för hållbar livsmedelsproduktion, livsmedelssäkerhet och mer hälsosamma kostvanor.

I anslutning till EAT-konferensen höll Tetra Pak ett förseminarium på temat ”Putting values into action: How can we enable more sustainable consumption? Dr Michael Grosse, vice vd på Tetra Pak inledde seminariet med att belysa viken av att minska matsvinnet. Omkring en tredjedel av all mat som produceras idag slängs eller går förlorad. Översatt till ton uppgår svinnet till skrämmande 1,3 miljarder ton matavfall. Om utsläppen från det globala matsvinnet skulle räknas som ett land skulle det hamna som tredje största utsläpparen efter Kina och USA.

Att göra oss av med avfallsberget är en stor och viktig pusselbit att lägga på vägen mot en mer hållbar livsmedelskonsumtion, men vi måste också ändra våra matvanor. Flera undersökningar visar att konsumenter blir alltmer engagerade och rankar hållbarhet högt och vi blir matade med åtskilliga rapporter om att försäljningen av ekologiska livsmedel ökar och fortsätter att öka. Men samtidigt finns trender som pekar åt motsatt håll. Ett känt problem med matens klimatpåverkan är bl.a. att köttkonsumtionen ökat under många år.

Under seminariet presenterade ICA en nyligen gjord undersökning som visade att 8 av 10 kunder tycker att det är viktigt att göra hållbara val när de köper mat, samtidigt som 2 av 3 anser att de saknar kunskap när det gäller att välja mer hållbara livsmedel. En undersökning från Tetra Pak visar samma mönster.

Så hur minskar vi gapet mellan våra värderingar och de val vi gör i matbutiken? Enligt undersökningarna känner konsumenterna att de inte har tillräcklig information för att kunna göra hållbara val. För att nå ut till kunderna har Tetra Pak bl.a. startat en kampanj för att öka kunskapen om att de livsmedel som förvaras i Tetra Paks produkter är säkra och har en mycket lång hållbarhet. De flesta konsumenter tror att lång hållbarhetstid innebär att det finns konserveringsmedel i produkten. Men med aseptisk hantering, att förpackningen i alla led sker under sterila förhållanden, kan mjölk- och juiceprodukter hålla i 12 månader – utan konserveringsmedel.

Enligt professor Brian Wansink, Science Director på GreeNudge, som länge studerat människors beteende och förändring av matvanor, behöver konsumenterna lätt ”knuffas” i rätt riktning för att göra mer hållbara köp – det som brukar kallas nudging. Några av sina teorier har han testat i flera livsmedelsbutiker på Bornholm, Danmark. En av de mest effektiva åtgärderna enligt Wansinks studie var att placera ett fruktstånd i mitten av de klassiska gångarna med hyllor av livsmedel på varsin sida av gången. Genom att tvinga butikskunderna att svänga runt frukten ökade försäljningen av frukt sjufalt. Wansink menar också att mer frukt och grönt i kundvagnen inte enbart är bra för konsumenten utan gynnar även livsmedelsbutiken genom att nedersta raden förbättras till följd av att det ofta är en hög vinstmarginal på frukt och grönt.

ICA har också nudging-strategier för att påverka kunders beteende i mer hållbar riktning. Genom att utmana fredagsfavoriterna taco och spagetti bolognese och föreslå mer bönor och rotfrukter i recepten ökade försäljningen av bönor och morötter med 19 respektive 7 procent samma vecka.

Ovan är exempel på hur företag inom livsmedelsbranschen ”hjälper oss” att göra mer hållbara val i vår vardag. Enligt Tetra Pak behövs både styrande och informerande åtgärder för att uppnå den förändring som behövs.

Våra attityder har redan förändrats, och med olika hjälpmedel från företagen som sitter på mycket av kunskapen går det förhoppningsvis att knappa in på gapet mellan värdering och handling.

Linnéa Haeggström

Publicerat på onsdag 15 juni, 2016


Blogg: Så engagerar vi fler textilaktörer till aktivt kemikaliearbete

”Det går långsamt. Men nuförtiden vet i alla fall folk vad jag jobbar med.” Så sammanfattar Natasja Börjeson, miljövetare och doktorand vid Södertörns Högskola, situationen när hon är ute och intervjuar små och medelstora textilaktörer för sitt projekt ”Kemikalier i textil – kunskapsutmaningar och möjlighet till utökat ansvar.”

Det är nämligen först de senaste 10 åren som många textilföretag har insett nivån på deras miljöpåverkan på kemikalieområdet, berättar hon på 2050:s återkommande Kunskapslunch. Företagen kan rankas på en skala från Efterlevnad (compliance) till Engagemang (commitment). Inom denna skala ryms tre nivåer där aktörer kategoriseras som en ”displayer, distributor or driver” inom kemikalieområdet.

Idag är kunskapsläget dessvärre generellt sett för lågt inom företag och organisationer för att utveckla något ordentligt engagemang (även för dem som är engagerade behövs oftast utökade kunskaper för att kunna leva upp till engagemanget) och lagar och regler ligger på en ren hygiennivå för aktörer. De flesta företag upplever att frågan är för komplex att förstå eller/och att de själva är för små för att kunna hantera den på ett vettigt sätt. Utmaningarna består av bristande rutiner, svårbegripliga vertyg, låg kunskap hos leverantörer och en allmänt skör informationskedja, med få som sitter på kunskapen och få möjligheter till utbildning.

Så vad är då lösningen på detta? Natasja Börjeson förutser dessvärre en utveckling där dessa frågor kommer att stötas och blötas under en lång tid framöver. Samtidigt ska Sveriges miljömål uppfyllas år 2020, varav ett är Giftfri Miljö. En utmaning ligger i svårigheten för aktörer att ”bocka av” kemikaliefrågan, (dvs uppnå all relevant kunskap och möta ett visst mål) givet frågans komplexitet. Aktörer bör istället se sitt kemikaliearbete som en pågående process och bygga in en förmåga i sin organisation att hantera de osäkerheter som karaktäriserar detta utmanande hållbarhetstema.

Andra strategier innefattar ett långsiktigt perspektiv där företag vågar bygga relationer med sina levarantörer för att utveckla ett ömsesidigt beroende som kan leda till ökade möjligheter att ställa krav på varandra. Forskningsprojekt (deltagande eller drivande), nätverk och samarbeten är goda vägar att hitta ny kunskap och dela erfarenheter. Att våga ta en risk med nya material, även om det innebär ett högre pris är också något företagen bör överväga, enligt Natasja Börjeson.

Som vanligt finns det slutligen också en uppmaning till oss vanliga dödliga konsumenter att utöva den påtryckning vi kan. Företag kan göra mycket, men kunder och NGOs måste verka för lagstiftning och direktiv. På en global, konkurrensutsatt och snabbrörlig textilmarknad kan det ibland vara enklare att följa tydliga regler än sin moraliska kompass.

Belinda Hellberg

Publicerat på torsdag 2 juni, 2016


Blogg: Hur ser ett klimatsnålt nordiskt energisystem ut 2050?

Denna vecka besökte jag Nordic Energy Technology Perspectives 2016 – en så kallad backcastingstudie för målet att uppnå ett nära (-85 procent jämfört med 1990) klimatneutralt nordiskt energisystem år 2050. Detta betyder att man för det nordiska energisystemet, där även transporterna ingår, redovisar vad som behöver genomföras och uppnås för att klara detta mål, på ett så ekonomiskt fördelaktigt sätt som möjligt.

Det är intressant att man här ansätter en nordisk kontext till skillnad från Energimyndighetens konferens Fyra framtider där fokus låg på Sverige, vilket känns som rätt väg att gå, men också en utmaning eftersom energipolitiken hittills varit dåligt samordnad mellan länderna. Rapporten kan läsas här.

I rapporten beskrivs att kärnkraft fortfarande är en del av produktionsmixen men i betydligt mindre skala, dels på grund av politiska beslut, dels på grund av kostnadsbilden för ny kärnkraft. Kärnkraftsavvecklingen rekommenderas ske i en relativt långsam takt både av ekonomiska och miljömässiga skäl. Vindkraften förväntas år 2050 stå för 30 procent, att jämföra med dagens 7 procent, och även vattenkraften har byggts ut och blir än viktigare för reglering av kraftsystemet. Solkraft lyser dock med sin frånvaro. Stor vikt läggs vid att förbättra kapaciteten att distribuera el både inom Norden och till kringliggande länder, bland annat genom en kabel mellan Norge och Storbritannien. Norden blir alltmer en elexportör vilket dock främst beror på en stor export från Norge.

Utsläpp av växthusgaser från processer som stål och cement står idag för 19 procent av utsläppen av växthusgaser i Norden, vilket är en högre andel än i övriga Europa (13 procent). För att klara av att minska dessa utsläpp ser författarna att CCS, det vill säga infångning och lagring av koldioxid, kommer att vara nödvändigt. För att få detta till stånd bör de nordiska länderna försöka få till en stor demonstrationsanläggning så snart som möjligt, om nödvändigt med statligt stöd.

Utsläpp från personbilar och lätta lastbilar kommer minska kraftigt när man går från 1 procent elmotorer år 2015 till 89 procent år 2050.

För tunga lastbilstransporter sätts hoppet till biodrivmedel. Tillsammans med att biobränslebaserad kraftproduktion också ökar, blir konsekvensen dock att de nordiska länderna kommer behöva importera biobränslen.

Värt att notera är att utsläppsminskningen inte enbart uppnås genom övergång från fossilt till förnybart, eller genom CCS, utan även genom en 25-procentig nedgång i total energianvändning trots en dubblering av BNP.

Efter att ha återkommit till nutiden kan jag konstatera att tankeresor om framtiden som dessa är nyttiga och viktiga för den politiska planeringen. Vad vi dock säkert kan veta är att framtiden kommer att bjuda på överraskningar. I en framtidsanalys missas alltid de stora sprången, den nya tekniken som ligger runt nästa hörn och de avgörande händelserna.

Eller som David Bowie (RIP) sammanfattade det hela – “The future belongs to those who can see it coming”.

Göran Erselius

Publicerat på onsdag 25 maj, 2016


Blogg: Fyra framtider fick fart på tankarna

Ibland när jag berättar att jag ”kommer från 2050” får personen jag just träffat något spjuveraktigt i blicken och utbrister “Vad spännande! Då måste du berätta mer, vad kommer att hända år 2050?!”. Därför är det extra kul att jag har fått möjligheten att i tanken färdas till år 2050 med fokus på hur vi löser energifrågorna. På Energimyndighetens konferens ”Fyra framtider” där vi fick vi sätta oss in i och försöka välja vilken framtid vi själva tror på.

Livliga diskussioner fördes där starka ord som ”Typiskt svenskt att bara tänka på basindustrin” (Forte), ”Rena kommunismen!” (Legato) och ”Suboptimering!” (Espressivo) flög genom luften. Teknikoptimismen och den expansiva klimattanken i Vivace tilltalade flest. De som hade svårt att hantera en framtid utan kärnkraft kunde inte släppa Forte. De som inte kunde tänka sig en framtid utan Tesla och att klippa nätkabeln vurmade om Espressivo och de som tyckte att människan måste varva ner valde Legato. De flesta insåg dock att en blandning av framtiderna både var mest trolig och bäst om man tänker efter, vilket Energimyndigheten redan hade listat ut i förväg när de satte namnen. Namnen är nämligen musikaliska termer som alla kan kombineras. För den yngre publiken skulle vi kunna kalla framtiderna synth (t ex Kraftwerk), folkrock, punk och soul/funk.

Några av slutsatserna från rapporten är:

  • Samhällsplaneringen är viktig för framtidens energianvändning
  • Sverige har en stor potential för elexport
  • Transportsektorn knyts allt starkare till andra energisektorer
  • Större satsningar på forskning är nödvändigt
  • FNs globala hållbarhetsmål hänger starkt ihop med energisystemets utveckling
  • Politiska styrmedel behövs

Det här med att förutse och försöka styra framtiden är ett kärt tema på många håll just nu. Miljömålsberedningen går just nu upp på upploppsrakan och Energikommissionen har halvåret kvar. Vilka tongångar har vi att vänta där? Vilken framtid vill de se?

Lite närmare in i framtiden kan jag dessutom redan nu förutsäga att du kommer att kunna läsa en annan blogg av mig. Om framtiden.

Göran Erselius

Publicerat på onsdag 25 maj, 2016


Blogg: Risky business - finansbranschen och klimatet

Hur utsatt är den svenska finanssektorn för klimatrisker? Den frågan har Finansinspektionen (FI) fått i uppdrag av regeringen att utreda och en del av svaret presenterades i en rapport för några veckor sedan

Hur utsatt är den svenska finanssektorn för klimatrisker? Den frågan har Finansinspektionen (FI) fått i uppdrag av regeringen att utreda och en del av svaret presenterades i en rapport för några veckor sedan (se här). Först ett lugnande besked: Nästan i alla andra länder är finanssektorn mer utsatt än i Sverige. Eftersom vi länge haft en ambitiös klimatpolitik och hög koldioxidskatt är det svenska näringslivet redan fossilsnålt i en global jämförelse och dessutom har vi, jämfört med andra, ett klimat som tål uppvärmning bättre och ett jord- och skogsbruk som i vissa fall kan bli mer produktivt med uppvärmning.

Klimatrisken för Sveriges finanssektor beror snarare på att Sverige är vad som brukar kallas en ”liten öppen ekonomi”, vilket innebär ett mycket starkt beroende av andra länder, så när det går dåligt för andra så brukar det sprida sig även hit.

Vad som framför allt är slående med FI:s rapport är hur nedtonade riskerna är. Om man jämför med exempelvis World Economic Forum, som satte klimatet i topp över sin lista över världens allvarligaste risker 2016, så säger FI istället att klimatrisker inte är ett betydande hot mot den finansiella stabiliteten i Sverige idag.

"I dagsläget bedömer inte FI att det behövs specifika reglerings- och tillsynsåtgärder för att hantera klimat- eller omställningsrisker. Riskerna är inte tillräckligt stora och tydliga för att motivera så specifika åtgärder.”

Även om det kan låta en aning förvånande att FI är beredda att slå fast att riskerna inte är så stora, så kan det nog vara klokt att börja med analys och frivillighet innan man börjar diskutera reglering.

Vad FI föreslår är följaktligen att finansföretagen själva ska testa sin egen klimatkänslighet, med scenarioanalyser och så kallade stresstester. Detta innebär att enskilda bolag på frivillig basis ska utsätta sina portföljer för olika hypotetiska klimatrelaterade scenarion och se hur de står pall. På så sätt kommer finansförvaltare framöver exempelvis kunna besvara frågan hur den egna portföljen skulle klara en snabb avveckling av fossila bränslen, eller andra fullt rimliga scenarion givet Parisavtalet och det allmänna tillståndet i världen. Finansföretagen behöver också bli mer transparenta gentemot sina kunder gällande sina klimatrelaterade risker, enligt FI.

En annan viktig poäng som FI gör i rapporten är att de delar in de klimatrelaterade riskerna i klimatrisker och omställningsrisker. Klimatrisker syftar på de risker som miljörörelsen brukar fokusera på med mer extremväder och högre havsnivåer. Det leder bland annat till ökade försäkringskostnader, värre hälsoproblem och lägre produktivitetstillväxt. Enligt FI skulle en ökning i den globala medeltemperaturen med 2 till 3 grader Celsius kunna leda till samhällsekonomiska förluster motsvarande upp till 3 procent av global BNP, vilket är en ganska genomsnittlig bedömning. Vad som är lite märkligt är att de inte kommenterar de betydligt mer pessimistiska scenarion som befinner sig i sannolikhetsfördelningens s.k. tjocka svansar*.

Den andra typen av risker, omställningsrisker, är de som följer av att klimatpolitiken orsakar kraftiga förändringar i samhället och ekonomin (framför allt stranded assets**).

Enligt FI är klimatriskerna och omställningsriskerna kommunicerande kärl – mer av den ena risken innebär mindre av den andra. En svårighet för finansbranschen blir att bedöma "tajmingen" i klimatpolitiken och därmed vilken av de två risktyperna som är störst vid vilken tidpunkt.

Klimatförändring och klimatpolitik går att jämföra med globalisering, demografisk förändring och teknikutveckling i hur det förändrar världsekonomin på ett strukturellt plan. Finansbranschen är knappast ovan att hantera dessa typer av risker – det är i någon mening det de får betalt för.

Men just i fråga om riskhantering är det också lite extra märkligt att FI valt en så sval inställning till risken att det blir värre än medelvärdet i klimatmodellerna. Att finansbranschen skulle bortse från de dystra scenariona och fortsätta som vanligt – det känns på nåt sätt bekant…

Nils Westling

* Den vanligaste sannolikhetsfördelningen är den klockformade normalfördelningen, och den brukar ges svansar för att markera att extremvärden är möjliga. Tjocka svansar innebär, enkelt uttryckt, att extremvärden är lite troligare än när svansarna inte är tjocka. Här är en artikel som diskuterar tjocka svansar just i fråga om klimatförändring och ekonomi.

** Stranded assets handlar om att tillgångar som kol och olja som länge utgjort stora andelar av världens samlade börsvärden blir värdelösa i en fossilfri värld. Finansinspektionen skriver att ” För att ha en 50-procentig chans att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader Celsius kan t.ex. hälften av dagens kol-, olje- och naturgasreserver aldrig tillåtas förbrännas och släppas ut i atmosfären.”

Publicerat på torsdag 19 maj, 2016


Blogg: Bonden – från utdöende ras till räddare i nöden?

Få branscher lockar fram så många åsikter som de gröna näringarna. En verksamhet som är livsnödvändig genererar förstås ett starkt engagemang och att många lever ganska långt från lantbruket leder dessutom till intressanta perspektiv.

Jag slås av ett par aspekter i debatten. Dels att det är mycket mer komplicerat att analysera effekter och konsekvenser av jord- och skogsbruk än man kan tro. Dels att det finns en åsiktsklyfta mellan de som lever nära naturen och de som bor i staden. Därutöver finns det stor framtidspotential hos skogs- och jordbruk som inte alla är medvetna om. Jag tror själv att det är viktigt att vi ser den nära kopplingen mellan gröna näringar, miljöteknik och lösningar för klimatfrågan.

Ett skäl till den emellanåt heta debatten om jordbruket beror nog på att det kan vara lite knepigt att reda ut vilket typ av jordbruk som är att föredra eftersom olika miljömål kan stå emot varandra. Ekologisk djuruppfödning kan vara sämre ur klimatsynpunkt än traditionell djurhållning, men kan vara bättre för att främja biologisk mångfald. Ettåriga grödor kan odlas med färre bekämpningsmedel, medan två-åriga (eller ännu hellre perenna) grödor fungerar som kolsänkor (vilket minskar den globala uppvärmningen) samtidigt som de kräver mer ogräsbekämpning.

Halterna av koldioxid i atmosfären har ökat exponentiellt sedan den stora industrialiseringen kom igång på 50-talet. För att komma till rätta med problemet måste vi sluta använda olja och kol. Många ser enorma möjligheter för de gröna näringarna i en övergång till biobaserad ekonomi (en ekonomi baserad på förnybara råvaror). Vi måste dock säkerställa att övergången blir hållbar. Skogen kan t.ex. vara en viktig källa till substitut av fossila råvaror, men ska det vara långsiktigt hållbart kan vi bara använda tillväxten, och inte tära på kapitalet. Här har jordbruket fördelar, där växtcykeln är betydligt kortare och man kan nyttja det som odlats varje år.

Ett hett debattämne är användning av grödor som råvara i drivmedelstillverkning. För EU är detta ett rött skynke, vilket tyvärr riskerar att dra undan mattan för mer än hälften av dagens förnybara transporter i Sverige. Rädslan handlar om att odling av grödor för biodrivmedel ska tränga ut den globala livsmedelsproduktionen. Det finns fall, där odling av biogrödor har haft mindre attraktiva konsekvenser, men oron står knappast i paritet till problemet. 2013 släppte Macklean Insikter en mycket intressant rapport – Mat eller motor? Rapporten utgår från hur vi ska kunna mätta 10 miljarder människor. Det finns en mängd intressanta siffror i materialet, exempelvis används idag lika mycket jordbruksmark till hästsport som till odling av biogrödor. Jag har inte hört någon säga att hästhobbyn trycker undan livsmedelsproduktion – och då har vi inte ens berört åkerarealen som används för tobaks- och vinodling samt golf. Slutsatserna i studien är att med befintlig teknik och åkermark kan vi mätta 10 miljarder människor, om vi vidtar åtgärder som förbättrad odlingsteknik i utvecklingsländer och mindre matsvinn i rikare länder, och samtidigt kan vi dessutom öka odlingen av biogrödor.

Resonemanget om biogrödor är viktigt för många företag i Sverige och för våra förutsättningar att ställa om till förnybara transporter. Biodiesel, etanol och biogas produceras i Sverige och erbjuder ökade möjligheter till avsättning för lantbrukets produkter. Samtliga minskar koldioxidutsläppen och alla hotas av EUs inställning till biodrivmedel. Produktionen har dessutom ofta nyttiga biprodukter, t.ex. biogödsel, en restprodukt från biogasproduktionen som minskar behovet av handelsgödsel och som krävs för att en odling ska kunna KRAV-certifieras. Ett annat exempel är drank, en restprodukt från etanoltillverkning som är ett högvärdigt djurfoder. Produktion av biodrivmedel som nyttjar insatsvaror från jordbruket är ett utmärkt exempel på cirkulär ekonomi när det är som bäst – men det har helt försvunnit i den allmänna debatten.

Vi kanske måste börja ändra på den rådande synen på svenska lantbrukare som en utdöende ras, till att se de gröna näringarna som en viktig framtidsbransch, både ur arbetsmarknadsperspektiv, som lösning på flera miljöproblem och för att erbjuda kvalitativ mat på våra köksbord!

Malin Forsgren

Bild: Energifabriken

Publicerat på torsdag 12 maj, 2016


Blogg: Internet of Things – vän eller fiende?

Det har skrivits servermeter om Internet of Things eller IoT, och alla möjligheter som det öppnar upp för. IoT brukar beskrivas som ett nätverk av fysiska apparater, fordon och infrastruktur som innehåller elektronik, mjukvara, sensorer och – själva poängen - allt är uppkopplat.

Detta skapar en koppling mellan vår fysiska verklighet och datorbaserade system. IoT för med sig en uppsjö av möjligheter och utmaningar inte minst när det gäller hållbarhetsfrågor.

AT Kearney, en global konsultfirma, uppskattade att världen skulle ha 26 miljarder uppkopplade enheter till år 2020, och servicebranschen runt IoT skulle uppgå till 300 miljarder dollar i omsättning.

Bättre processorer och billig tillgång på bandbredd möjliggör insamling av fantastiska mängder data vilket öppnar dörren för nya affärsmodeller med fokus på att leverera en tjänst snarare än en produkt. Men än så länge är utbredningen ganska begränsad. Det finns ett par skinande exempel som flitigt lyfts fram. Två av dessa är Rolls Royce som börjat sälja drivkraft till flygplan, istället för att sälja jetmotorer (läs artikeln i The Economist från 2009 här), och Michelin som gått från att sälja däck, till att sälja kilometer. Båda dessa företag utnyttjar Internet of Things genom att i realtid mäta användningsmönster och behov av service, och på så sätt anpassa sina prismodeller. Det leder till ett bättre användningsmönster, och att produkterna får en längre hållbarhet. Det premierar också produkter som håller länge och kräver lite service, i motsats till mer traditionella affärsmodeller.

Utöver dessa nya affärsmodeller så underlättar uppkopplade prylar även för delandets ekonomi, ett koncept som innebär att enskilda individer och företag kan dela, hyra eller låna allt från verktyg och gräsklippare till lägenheter och bilar. Audi unite är ett exempel på detta, där du tillsammans med vänner, grannar eller kolleger kan dela på en Audi och där användningsmönstret styr hur mycket var och en av de ingående partnerna betalar varje månad för bilen.

Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns flera potentiella tillämpningar av IoT. Till exempel skulle vi kunna kontinuerligt mäta och rapportera vårt hälsotillstånd till sjukvården för förbättrad diagnostik och förebyggande arbete. Redan nu mäter vi ju puls och hastighet under löprundan eller räknar stegen under dagen.

Så finns det en solklar koppling mellan hållbarhet och Internet of Things?

IoT öppnar för många möjligheter till att förbättra hur vi tillverkar, använder och recirkulerar prylarna runt oss. Smarta hem och städer kan bidra till att minska energiförbrukning, och smartare transporter minskar både behovet av bränslen och slitage på vägar och fordon.

Men det finns hållbarhetsutmaningar. Elektroniska komponenter behöver tillverkas och omhändertas på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Om våra kläder, mjölkpaket och dammsugarpåsar ska innehålla mängder av sensorer måste vi ha en radikalt annorlunda syn på avfall, och hur det ska omhändertas.

Dessutom kommer det behövas enorma mängder energi för att driva alla 26 miljarder uppkopplade manicker.

Det finns också en fördelningsproblematik. På Sveriges Ingenjörers miljödag den 21/4 stod bland annat Anders Wijkman på scen. Han nämnde i förbigående utmaningen med att sprida bandbredd till landsbygden, där stödet till investeringar i teknisk infrastruktur är allt för litet. För att vinsterna med IoT ska spridas globalt och till regioner utanför storstäderna behövs en utbyggnad av de möjliggörande faktorerna, så som uppkoppling och processorkraft, för att nämna några.

Idag kan vi bara fantisera om alla de tillämpningar som IoT kan komma att få, och vilka möjligheter till en förbättrad vardag det kan medföra. Men vi behöver också reflektera kring de risker och eventuella problem som fenomenet för med sig.

Om den gamla devisen ”What gets measured, gets managed” håller så har vi en spännande utmaning framför oss. När vi börjar mäta allt, kommer vi också kunna ta hand om allt?

Henrik Sundberg

Publicerat på måndag 2 maj, 2016


Blogg: Lånecyklar intar ledartröjan

Konceptet med lånecyklar är lika enkel som genial. Tack vare moderna system skapas lättillgänglighet och cykelresan kan genomföras utan att ha planerat dagen i förväg. Därmed skapas nya möjligheter för att ersätta annat resande med cykel. På Ekotransport 2030 den 27 april fick Clear Channel priset för ”Innovationer för minskade utsläpp” och jag fick uppdraget att motivera varför ur ett klimatperspektiv. Här kommer motiveringen.

Gammal idé i ny tappning

Lånecyklar är inte något nytt koncept i Sverige. Redan på 70-talet fanns projektet Vita Cyklar där frivilliga samlade in överblivna cyklar (gratis), reparerade dem (gratis) och lånade ut dem (gratis) utan några krav på ID-handlingar. Dagens avancerade system som City Bikes använder finansieras kommersiellt genom ett litet tillskott från användaren men framför allt genom reklamplatser. Att Vita Cyklarna försvann (bokstavligt talat) och att City Bike växer för varje år är ett bra exempel på att hållbarhetens tre pelare – miljö, socialt och ekonomi - alla måste finnas på plats för att en verksamhet ska vara hållbar.

Klimatmatchen med bilen och bussen

När cykling jämförs med bilkörande hamnar man ofta i en diskussion om att cykeln visst har en bränsleförbrukning. Det är bara det att bränslet stoppas i munnen i stället för under tanklocket. Och gräver man i detta kan man få fram att en medelstor och medelsnabb cyklist förbrukar 11 kcal mer för varje trampad kilometer jämfört med om hen hade kört bil. Hade sedan cyklisten utökat sin kost med anledning av detta med enbart oxfilé hade utsläppet för varje trampad kilometer uppgått till 128 g CO2, dvs ungefär som en modern bil (i alla fall om bilen har tejpade karosskarvar, borttagen AC, specialdäck, specialoljor, labbmiljö etc, etc). Å andra sidan om cyklisten i stället hade nöjt sig med att lägga på några extra potatisar på tallriken hade vi hamnat på 2 g CO2/km. Och med ”EU-snittportionen” cirka 16 g CO2/km. Detta ska jämföras med utsläpp från bilar som, beroende på bil, bränsle och bilist, ligger på 100-250 g CO2/km.

Vad man då inte tänker på är att cykling är ett utmärkt sätt att få sin välbehövliga motion. Har man långt till jobbet och cyklar får man all motion man behöver. Så för att jämförelsen mellan cykeln och bilen ska var rättvis måste vi anta att bilisten får ordna med sin motion före eller efter bilfärden. Motsvarande antal kalorier som cyklisten. Och ersätter den motionerande bilisten dessa kalorier med oxfilé… - jag tror ni fattar vart mitt resonemang leder. Att vi kan bortse från kaloriintaget och att cykeln därför har noll i utsläpp vid användning. Det enda som kan sätta käppar i hjulet för detta resonemang är om bilisten motionerar på ett gym som jag gärna skulle besöka men inte har hittat – Gymkraft, där allt slit på motionscykeln och bänkpressen omvandlas till el som skickas ut på elnätet.

  • City Bikes cyklar rullar många kilometer vilket förklarar att utsläppet för material och tillverkning av cykeln är låga 2,5 g CO2/km. För omförflyttning av cyklar används lastbilar vilka belastar cyklarna med 8 g CO2/km. Totalt klimatavtryck för City Bike-cyklarna; drygt 10 g CO2/km.
  • Utöver användning tillkommer material och tillverkning även för bilen med storleksordningen 40-60 g CO2/km, beroende på hur långt bilen körs. Om bilen är en taxi ska man också ta hänsyn till att även en taxi har en post för omdisponering - framkörning och tomkörning - vilken kan vara betydande. Totalt för bilen hamnar vi på ett genomsnittligt värde på 220 g CO2/km.
  • Stockholms bussar släppte 2013 ut cirka 20 g CO2/pkm (personkilometer). Till detta kommer också material och tillverkning av bussen och Stockholmsbussarna hamnar på cirka 25 g CO2/pkm.

Delandets ekonomi

Kan City Bike innebära att färre behöver äga en egen cykel betyder det mindre trängsel i cykelrummen och färre cyklar som behöver tillverkas. Tack vare att City Bike-cyklarna används så mycket mer än privatcyklarna blir utsläppet per rullad kilometer låga 2,5 g CO2, att jämföra med en privatcykel som körs 1 mil per vecka i 10 år som får 20 g CO2/km.

Tack vare att City Bikes stationer finns utspridda över hela staden kan även de som inte kan cykelpendla använda cykeln som transportmedel under dagtid. Att cykeln kan hämtas vid en station och lämnas vid en annan skapar möjligheten att cykla på hemvägen trots att livspusslet gör att man inte kunde cykla på ditvägen. Allt detta innebär ökat cyklande och minskat bilåkande.

Minskade utsläpp i Stockholm och världen

Lånecyklar är en global växande trend med stora system bland annat i Paris, London och Barcelona. Totalt rör det sig om mer än 500 system och över en halv miljon lånecyklar. Skulle man anta att City Bikes cyklar ersätter biltrafik innebär det minskade utsläpp med 800 ton CO2 per år och om samma siffror används i den globala kontexten pratar vi om 350 000 ton.

Att transporteras i och att parkera bilar tar betydligt större plats än för cyklar. Om minskad biltrafik tack vare ökad cykeltrafik innebär att vägarna anpassas för detta så kan ytor beläggas med växtlighet i stället för asfalt vilket bland många nyttor skulle innebära en kolsänka.

Varför City Bike kan innebära bättre och billigare kollektivtrafik

This one runs on fat and saves you money (cykel). This one runs on money and makes you fat (bil).

En kaxig slogan som Cykelfrämjandet skulle kunna börja använda i sin marknadsföring.

Men även om vi bortser från motion, jag spelade ju just bort ”motionskortet” i mitt resonemang för en rättvis jämförelse mellan transportslagen, så innebär cykling när den tränger undan biltrafik en bättre hälsa för hela staden genom bland annat minskade utsläpp till luft av partiklar och kväveoxider, med lägre sjuktal som följd. Dessa lägre sjuktal borde minska kostnaderna för sjukvård. Eftersom hälso- och sjukvård ligger inom landstingets budget tillsammans med kollektivtrafiken är det inte allt för långsökt att tänka sig att minskat bilåkande skulle innebära en resursförflyttning från sjukvård till kollektivtrafik, så att kollektivtrafiken kan utvecklas och tillsammans med cyklingen ersätta biltrafiken ännu mer. För ytterligare stimulans kan det kanske till och med finnas utrymme för att krympa priset på SL-kortet med en eller flera chipspåsar. Nej förresten, något nyttigare – morötter!

Göran Erselius

Publicerat på torsdag 28 april, 2016


Blogg: 750 miljarder US-dollar

Så mycket kostar det globala matsvinnet årligen. Det motsvarar den schweiziska bruttonationalprodukten. Vi vet idag att det produceras tillräckligt med livsmedel för att mätta hela jordens befolkning. Men runt om i världen går stora delar av maten förlorad någonstans i värdekedjan. I utvecklingsländer sker svinnet främst i produktions- och logistikledet, medan det i Europa och USA främst inträffar vid slutkonsumtion. I Sverige beräknas vi slänga uppemot var tredje matkasse vi köper hem från butiken.

Globalt finns fantastiska initiativ för att lösa detta problem. Miticool (en kyl av keramik som fungerar utan el), Coffe Flour (mjöl gjort på kaffefrukt) och svenska FoPo (som gör pulver av överbliven frukt och grönsaker) är bara några exempel.

Vi ser också positiva tendenser här hemma. De flesta stora svenska aktörer har startat initiativ för att minska sitt svinn:

  • Coop har tillsammans med leverantören Everfresh börjat sälja frukt och grönsaker som tidigare ratats pga sitt utseende. Under kampanjnamnet "Det är insidan som räknas", säljs dessa nu till ett lägre pris i utvalda butiker.
  • ICA har slagit sig ihop med företagen Rescued Fruits för att göra marmelad och dryck av frukt från ICAs lager som annars skulle slängas. Produkterna kommer säljas under ICAs eget märke och först ut är päronmarmelad och tre sorters äppelmust.
  • Matvarujätten Axfood (som äger bl.a. Willys och Hemköp) har genom samarbete tillsammans med Stadsmissionen öppnat Nordens första Social Supermarket, där människor i ekonomiskt utsatt läge har möjligheta att handla till en tredjedel av ordinarie pris. I höstas öppnade butiken i Stockholmsförorten Rågsved som säljer överskottsmat som är nära eller precis passerat sitt bäst-före-datum.*

Det globala matsvinnet räknas idag som en av våra största hållbarhetsutmaningar. Men här slumrar också några av de största möjligheterna att kombinera miljönytta med lönsamhet. Att slänga mat är som att slänga pengar.

* Dessvärre brann butiken ned i mars och är för närvarande stängt i jakt på en ny lokal.

Belinda Hellberg

Publicerat på fredag 15 april, 2016


Blogg: Delningsekonomin exploderar

Äntligen har delningsekonomin slagit igenom på allvar i Sverige. Vi byter, lånar och köper nu av varandra i allt snabbare takt. Delningsekonomin påverkar redan allas vår vardag, men förväntas få ännu större påverkan på vårt samhälle framöver.

Delandet av bilar, cyklar, fritidsutrustning, bostäder, verktyg, prylar, kläder, osv sprider sig explosionsartat och de hållbarhetsmedvetna företagen är inte sena att utforma egna affärslösningar inom delandets ekonomi.

Inom alternativkretsar har det länge funnits en stark delningsvilja, men på senare år har idéer om delande fått större spridning och nu är det inte längre en liten grupp som är intresserad - nu är det en marknad. Att dela, byta, hyra, ge bort eller köpa begagnat kallas för kollaborativ konsumtion och det är en konsumtionskategori som är här för att stanna. Det är jag helt övertygad om.

Även inom näringslivet ökar intresset för delningsekonomin. Redan år 2011 utnämnde Time Magazine kollaborativ konsumtion till en av de tio viktigaste idéerna som kommer att förändra världen. En studie från 2012 visar att delningsekonomin då stod för en sjättedel av USA:s bruttonationalprodukt. Mycket har hänt sedan 2012 och om jag hade ett eget företag i dag så skulle jag noga fundera igenom företagets möjligheter, risker och potential med utvecklingen mot ökat delande.

Allt fler ledningsgrupper på svenska företag diskuterar i dag vilka produkter som kan hyras ut i stället för att säljas och hur den egna verksamheten kan effektiviseras genom samarbets- och delningslösningar. Delandets ekonomi utmanar konsumtionssamhället och ställer nya krav på näringslivet. Varför ska jag köpa en tvättmaskin, en grill eller en studsmatta om jag i stället kan hyra eller låna den? Fokus kretsar kring hur vi kan utnyttja vilande resurser, genom att låna, byta, dela eller hyra av varandra. När du inte använder din bil eller bostad kan du upplåta den åt någon annan.

Den stora bostadsuthyrningstjänsten Airbnb och taxitjänsten Uber är exempel på etablerade verksamheter inom delningsekonomin. Naturskyddsföreningens nya bok Ägodela – Köp mindre – få tillgång till mer lyfter även fram den småskaliga delningen. Det kan exempelvis vara fruktförmedlingar, lånegarderoberober och verktygspooler som får spridning via facebookgrupper och föreningssidor.

Delningsekonomin är vår tids nya teknik- och konsumentrevolution. Digitalisering är basen i framväxten av delningsekonomin och det som möjliggör snabb kontakt och enkla lösningar människor emellan. Nu delar vi direkt mellan varandra i stället för att gå via traditionella mellanhänder. Ett av de senaste exemplen är Airdine – appen för privatpersoner som gillar matlagning och som vill äta middag tillsammans med nya människor.

Karin Bradley, regeringens utredare för att kartlägga delningsekonomin och anpassa svensk lagstiftning efter den, menar att innovationskraften för nya delningslösningar är enorm just nu. Vi som arbetar med cirkulär ekonomi och hållbarhetsfrågor kan bara bekräfta detta. Hela tiden ser vi hur nya tjänster och plattformar utvecklas.

Delningsekonomin skapar helt nya konsumentbeteenden i samhället. Regelverk och lagstiftning är uppbyggda efter principen att företag säljer till konsumenter. På så vis utmanar delningsekonomin hela regelverket och politiken behöver nu se till att lagstiftningen kommer ikapp utvecklingen. Konsumentskyddet är inte lika starkt och det finns inte försäkringar som täcker upp för skador på samma sätt inom delningsekonomin. Regelverken behöver utvecklas och nya system måste skapas. Just nu utreder skatteverket hur det ska kunna bli enklare att betala skatt inom delningsekonomin – det är ett sätt att komma ikapp verkligheten och anpassa sig efter den framtid som vi går till mötes.

När världens resurser minskar ökar behovet av delningsekonomi, återanvändning och återvinning. Digitaliseringen möjliggör nya konsumtionsmönster och många företag har redan hittat sin nya affärsmodell. Möjligheterna är i det närmaste oändliga för de aktörer som vågar kasta sig ut och fokusera på den framtida hållbara och delningsinriktade konsumenten. Frågan är inte om det är smart att satsa på lösningar för ökat delande. Frågan är snarare vilket företag som blir först i varje bransch. De är nämligen framtidens vinnare vad gäller marknadsandelar.

Ellen Einebrant

Publicerat på fredag 8 april, 2016


Blogg: Vad händer i EU efter Paris?

Världen är enig sedan mötet i Paris i december om ett unikt klimatavtal. I Sverige är Miljömålsberedningen enig om ett förslag på en ny klimatlag. Sådana överenskommelser ger företag och enskilda de långsiktiga signaler som behövs för investeringar och planering. Men uppföljningen inom EU haltar redan.

Det som styr mycket av politiken i EU idag är krishantering. Flyktingfrågan och Storbritanniens folkomröstning om EU står högt på agendan. En ödesfråga som klimatförändringarna är inte dagsaktuell och får därför stå tillbaka. Det är på ett vis begripligt men det ger samtidigt möjlighet att spela ner frågan för dem som anser att EU redan gör tillräckligt.

Det gör EU tyvärr inte. Parisavtalet tar sikte på ett 1,5-gradersmål och EU har inte på långa vägar kalibrerat om sin politik utifrån det målet. Enligt det välrenommerade Earth Statement från i fjol behöver utsläppen av växthusgaser i hela världen vara nära noll runt år 2050 om ett 2-gradersmål ska kunna klaras med rimlig sannolikhet. Det betyder att en region som EU, med goda ekonomiska och tekniska förutsättningar, behöver minska utsläppen långt dessförinnan, särskilt om målet är högst 1,5 graders uppvärmning. Sådana mål har inte ännu inte satt.

Tvärtom ligger en ny kommunikation från Europeiska kommissionen på bordet sedan förra veckan. I sammanfattning tycker kommissionen att EU inte nu ska höja målet. Det skickar olyckliga signaler, både globalt och inom EU.

När EU, som var den kanske mest pådrivande kraften under Parismötet, nu vacklar är risken stor att länder som hade längre startsträcka i Paris rent av inte vill ratificera avtalet. Inom EU undrar förstås företag och andra vilken spelplan som gäller – den från Paris eller kommissionens gäspning?

Dessbättre är medlemsländerna mer aktiva, i alla fall många av dem. På rådsmötet med EU:s miljöministrar förra veckan riktade flera länder – däribland Storbritannien, Frankrike, Portugal, Österrike och Sverige – kritik mot kommissionen. Tyskland var kanske tydligast och föreslog att EU:s klimatmål för år 2030 ska ses över i linje med slutsatserna från klimatforskningen.

Det innebär att det finns en starkt politisk press för en skärpt klimatpolitik inom EU. Och om EU skärper sin klimatpolitik blir det lättare för Sverige och svenska företag att göra detsamma. Samtidigt stimulerar det andra länder att följa efter. I förlängningen minskar klimatkostnaderna, samtidigt som möjligheterna för en hållbar utveckling frodas.

De som är först på banan med innovativa strategier, system, lösningar och åtgärder i klimatfrågan är morgondagens vinnare.

Mikael Karlsson

Publicerat på torsdag 10 mars, 2016


Blogg: Klimatförändringar toppar risklistan

Ibland undrar jag om världsledarna har koll på riskerna i världen. Jag ställer mig frågan eftersom jag ibland känner mig dystopisk: Var är besluten som räddar världen? Som sagt, det är kort-korta stunder av ”dystopi-sjuka”. World Economic Forums (WEF) årliga riskrapport brukar påminna mig om att världsledarna ser och har förstått riskerna.

Klimatförändringen toppar då WEF rankar risker för världen. I elva år har WEF tagit fram en riskrapport (första rapporten kom 2006). Totalt har 750 experter och beslutsfattare rankat 29 risker som är hot mot stabiliteten i världen.

Med en global risk menar WEF en osäker händelse eller tillstånd som kan orsaka betydande negativ inverkan i flera länder och branscher de närmaste 10 åren. Globala risker är allvarliga eftersom de tillsammans påverkar världsekonomin och möjlighet till arbete.

Klimatförändringarna, det vill säga att misslyckas med att begränsa och anpassa sig till klimatförändringarna, har de senaste tre åren legat som topp fem av riskerna. I år toppar klimatförändring som den allra största risken för de närmaste åren tillsammans med storskalig ofrivillig migration. Dessa risker ligger före exempelvis vattenkrisfrågan, energiprischocker, finanskris och mellanstatliga konflikter.

Senare i rapporten kopplas också sambandet mellan klimatförändringar och flyktingkris ihop. Vi känner alla till att Syrien drabbades av flerårig torka vilket ökade trycket i samhället.

De 750 beslutsfattarna och experterna har också tyckt till om relaterade risker d v s hur olika risker hänger ihop. De ser stora risker med att klimatförändringarna starkt negativt påverkar vattenbristen, med påföljande effekter för konflikter och därmed migration. Det framkommer också att klimatförändringarna kan äventyra matsäkerhet och jordbruksproduktion i vissa områden. De mest klimatkänsliga länderna är ofta helt beroende av jordbruksprodukter för sin ekonomi men på senare år har även klimatkänsligheten synts hos G20-länder (Indien, Ryssland och USA) som är stora producenter av jordbruksråvaror.

I den 11e upplagen av WEF:s riskrapport är det än mer tydligt att riskerna är ”nära förestående” och har mer storskaliga konsekvenser i sin påverkan mellan länder. Exempelvis har detta resulterat i det största antalet flyktingar sedan andra världskriget.

I det avslutande avsnittet om slutsatser skriver WEF att vi måste minska utsläpp, och anpassa och bygga motståndskraft mot dessa effekter. Det är därför väsentligt för att bygga hållbara, resilienta tillväxtstrategier och stabila samhällen. (Det är min fria översättning.)

Som jag ser det skickar WEF i sin riskrapport följande budskap till oss utifrån ett klimatperspektiv:

  • Klimatförändringarna är här och det påverkar våra samhällen allra mest, det är den största risken vi har att hantera idag.
  • Det finns en koppling mellan klimatförändringar och fler flyktingar i världen.
  • Klimatförändringarna påverkar vår dagliga försörjning, jordbruksproduktionen behöver säkerställas.

Dessa tre punkter vill jag se på den politiska agendan och näringslivets agenda. Jag tycker att det pratas alldeles för lite om detta bland våra beslutsfattare idag. När hörde du partiledarna lyfta denna koppling och dessa risker? Det finns företag som lyfter detta och som ser över riskerna i sina företag, men jag har ännu inte sett svenska branschorganisationer, exempelvis Svenskt Näringsliv, göra samhällsbeskrivningen om vad riskerna betyder för Sverige och svenskt företagande. Vi behöver plocka ner riskperspektivet och därmed möjligheterna kopplade till dessa i Sverige. Så missa inte möjligheterna nu!

Nina Ekelund, 2050

Publicerat på måndag 25 januari, 2016


Blogg: Lunch i väntan på ett avtal

Det är inte ofta tal är så rörande som det Fabius, ordförande på klimatmötet i Paris, höll för en stund sedan. Applåderna stormade, diplomater grät och till och med tolken snörvlade och hade upprepat darr på rösten. Jag drogs också med, men frågan bakom är – var är avtalstexten och hur ser den ut?

Det som avslöjades i talet är att avtalet är ”differentiated, fair, dynamic, balanced, durable” – vilket förstås är retorik, men också ”legally binding”, vilket är avgörande viktigt.
Fabius upprepade också ungefär målsättningen för temperaturökningen från senaste utkastet: ”well, for below 2 degrees” med sikte (återstår läsa hur det formuleras) på 1,5 grader. Det är ett historiskt steg.
När det gäller finansiering finns redan utlovade 100 miljarder USD kvar och den summan ska ses över senast 2025. Bra, men detaljerna i texten avgörande.
Det står också klart att det finns en mekanism för fortlöpande uppdatering av målsättningar mm, vilket också är en viktig komponent.
I punkterna ovan har tre huvudgrupper på mötet var och en fått något.
Men det återstår en oerhört viktigt detalj – hur mycket utsläppen ska minska. På den punkten saknas besked ännu och den rimliga tolkningen är att det saknas siffror. Om det blir så är det ett mycket stort problem. Det är trots allt utsläppen som har betydelse för klimatförändringen.
Nu är det lunch på mötet, sen kommer texten.
Mikael Karlsson, 12 december

Publicerat på lördag 12 december, 2015


Blogg: Nytt utkast till avtal

Nu händer mycket på klimatmötet i Paris, och utvecklingen sker snabbt, så det blir en kort analys i punktform:

Ikväll small det till med ett nytt utkast till klimatavtal. Det rymmer långt färre parenteser än tidigare, vilket återspeglar en ökad samsyn, så långt länderna nu håller med om detta. Det visar sig de kommande timmarna.

Texten har förskjutits åt olika håll. Det finns steg fram och tillbaka.

Temperaturmålet är nu formulerat utan olika alternativ som tidigare, och den modell som vunnit gehör, hittills, handlar om ett mål på ”väl under 2 grader”, och om åtgärder för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader. Det är en acceptabel kompromiss.

Däremot mycket illa att alla siffror för minskade utsläpp tagits bort; ordet ”percent” är helt borta (i denna del av avtalet). Istället finns en skrivning om ”greenhouse gas neutrality”, vilket är vagt och öppnar för märkliga beräkningar. Siktet för neutraliteten är därtill inställt på ”towards… second half of the century”, vilket är ännu svagare. På denna punkt krävs ordentliga framsteg i natt. Tidigare förslag om minskningar på 70-95 procent till 2050 behöver återtas.

I denna fråga tror jag man gör det lite för lätt för sig, om man i de två punkterna ovan tolkar in ett möjligt 1,5 gradersmål och neutralitet att börja gälla direkt efter 2050, vilket i så fall vore i linje med IPCC:s bättre scenarier. En kvantifiering behövs.

När det gäller nationellt arbete däremot, finns tydligare skrivningar i utkastet om att staterna ska förbereda och genomföra utsläppsminskningar (mer bindande att förbereda än att uppnå, dock). Det finns även skrivningar om hur detta ska mätas, verifieras och kommuniceras.

En mekanism för fortlöpande uppföljning av utfall och uppgradering av klimatarbetet finns med i den nya texten, vilket är mycket bra och hela tiden har varit nödvändigt. Nu blir det dock extra viktigt med tanke på försvagningen när det gäller utsläppsmål. 2019 ska en dialog om detta hållas (vilket läggs fast i ett beslut utanför avtalet) och 2023 ska det ske enligt avtalet. Sedan följer femårscykler.

Det finns med en skrivning som öppnar för marknadsmekanismer, men den finns inom parenteser. Dessa förslag behöver preciseras för att innebörden ska kunna analyseras i detalj. Utsläppshandel kan i princip vara positiv, men blir den inte riggad på ett bra sätt så finns uppenbara risker. Fokus behöver ligga på minskade utsläpp.

När det gäller finansiering finns den tidigare överenskomna siffran 100 miljarder USD vid år 2020 kvar (de sämre alternativen är borta), men det är fortfarande djupt oklart hur mycket beloppet ska öka därefter, och hur det ska ske.

Angående differentiering finns allmänt sett en rad parenteser kvar, men samtidigt präglas den nya texten på flera ställen av mer hänsyn till LDC (least developed countries). Angående ”loss & damage” finns nu utvecklade texter, men det mesta är olöst och olika versioner finns inom olika parenteser. Här finns avgörande knäckfrågor för de kommande timmarna.

Det blir till sist svårare att få avtalet i kraft, på grund av en ny formulering om krav på att inte bara ett visst antal länder ska ratificera (ungefär godkänna) avtalet, utan också att dessa ska motsvara viss andel av de totala utsläppen.

Av de punkter jag hade på önskelistan igår har det gått både fram och tillbaka. Som väntat ungefär. Det blir spännande att se hur det landar – för jag tror alltjämt på ett avtal – om knappt ett dygn, om tidsplanen håller.

Publicerat på fredag 11 december, 2015


Blogg: Önskelistan

Allt talar nu för att det blir ett klimatavtal i Paris. Det är ett helt annat förhandlingsklimat än på tidigare möten och redan det faktum att upp emot 160 länder har gjort nationella åtaganden borgar för en överenskommelse.

Den stora frågan är om det blir ett bra avtal eller inte. Och hur kan man definiera ett sådant?

Här kommer min önskelista i fyra huvudpunkter.

Önskan nummer 1. Temperaturmål runt 1,5 grader

Den mest avgörande frågan är hur stor uppvärmningen blir. Vetenskapen är tydlig på att 2 graders ökning av medeltemperaturen ger farliga klimatförändringar (se tidigare texter på Parisbloggen), vilket klimatkonventionen syftar till att undvika. Om uppvärmningen begränsas till 1,5 grader blir läget dramatiskt bättre.

På denna punkt förhandlas nu tre mål i utkastet: under 2 grader; mycket under 2 grader, med möjliga tillägg som rör på 1,5 grader, samt under 1,5 grader. Rörelsen i förhandlingarna går i tydlig riktning mot att 1,5 grader kommer att finnas med, på ett eller annat sätt, vilket verkligen är att önska.

2. Mål för kraftiga utsläppsminskningar

Helt avgörande för temperaturökningen är vilka utsläpp som sker. Om man får välja vilka av dessa två punkter som ska vara stark är därför denna viktigast. I avtalsutkastet finns två huvudspår. Det ena rör två alternativa sifferintervall, om utsläppsminskning åren 2010-2050 på 40-70 procent eller 70-95 procent, med sikte på noll nettoutsläpp vid mitten eller slutet av århundradet. Det andra formulerar olika kvalitativa mål, däribland klimatneutralitet och kolutfasning (”decarbonisation”).

Erfarenhetsmässigt behövs kvantitativa mål i ett avtal som detta, och det är viktigt att siffrorna tidigt blir höga, om de alls ska rimma med temperaturmålen som nu förhandlas. Det är en dramatisk skillnad mellan 40 och 95 procent, och mellan noll nettoutsläpp vid mitten respektive slutet på århundradet. Den svagaste kombinationen av dessa möjligheter leder till en mycket kostsam klimatförändring; den starkaste ligger hyfsat nära att undvika farlig temperaturökning, beroende på vilken sannolikhet man vill ha för att så sker (men som jag antytt tidigare glömmer de flesta förhandlare och kommentatorer bort detta med sannolikhet).

Världens och Sverige ekonomi och varje form av solidarisk tanke pekar mot en önskan om snabbt och kraftigt minskade utsläpp. Att vänta gör det bara dyrare och svårare.

3. Genomförandet: uppdatering och skärpning av mål, ökad finansiering

Genomförandet rör utsläppsminskningar, samt ansvaret och finansieringen för detta.

Som ingångsvärde för utsläppsminskningar har knappt 160 länder gjort åtaganden i form av INDCs (”intended nationelly determined contributions”, d.v.s. avsedda nationellt bestämda bidrag). Här finns stora, små, rika, fattiga och sårbara länder med – de flesta bidrar redan.

Det var mycket smart att införa systemet med INDCs, både ur ett förhandlingsperspektiv och för att minska utsläppen. Tyvärr visar varje analys att dessa sammantaget inte räcker för att klara temperaturmålen. Det sägs att INDCs leder till 2,7 grader, men dels är sannolikheten att nå målet då bara 50%, dels saknas policy för genomförandet.

Med den sannolikhet man brukar använda i klimatsammanhang när det gäller måluppfyllelse (FN:s klimatpanel IPCC talar ofta om ”likely”, vilket betyder 66%) blir utfallet av INDCs faktiskt 3 graders uppvärmning. Det innebär alltså 33% sannolikhet att missa ett så avgörande mål, vilket är orimligt högt.

När man analyserar den policy som hittills implementerats så ligger den beräknade uppvärmning på 3,6 grader, fortfarande med låga 50% sannolikhet. Lite slarvigt kan man säga att det i ett sådant läge handlar om att singla slant om Planeten…

Det återstår alltså oerhört mycket när det gäller genomförandet. Tyvärr saknar utkastet till avtal nästan helt mekanismer om styrmedel och strategier, exempelvis för utfasning av subventioner till fossila bränslen, beskattning av utsläpp, utsläppshandel eller andra grepp. Min önskan har alltid varit att punkter som dessa kommer med i avtalet, men på den punkten blir överenskommelsen av allt att döma en stor besvikelse, och det är knappast oväntat.

Just av dessa skäl är det oerhört viktigt att avtalet åtminstone slår fast en mekanism för regelbunden utvärdering och skärpning av mål och åtgärder, exempelvis i femårsintervall. Det är också avgörande med en tidig start för denna skärpning, och att det beslutas om ett första steg redan före år 2020, då avtalet ska träda i kraft.

Även om INDCs inte räcker hela vägen fram så är de mycket viktiga. De ger som sagt minskade utsläpp, men de är också viktigt i knäckfrågan om ett ”gemensamt men differentierat ansvar”, eftersom alla redan utfäst sig om att minska utsläppen.

En än viktigare aspekt av differentieringen rör därför finansiering av åtgärder för utsläppsminskning och anpassning. Det är nog huvudfrågan i skrivande stund. Nyckeln här är för det första att enas om en formulering i avtalet som å ena sidan lägger ett huvudsakligt och stort – och troligen och helst ökande – ansvar på ”developed countries”, men som å andra sidan ger signal om att ekonomier i snabb utveckling på något sätt också bidrar, troligen med en skrivning om ”frivilligt”. Det finns redan sådana textförslag.

För det andra behövs troligen skrivningar om nya och ökade resurser, och källor för mobilisering av sådana resurser. Det är den kanske enskilt viktigaste frågan just nu. Också på denna punkt finns formuleringar, men alternativen i avtalsutkastet är flera och det står klart att de 100 miljarder dollar som redan utlovats från utvecklade länder vid 2020 inte på långa vägar svar mot behoven. En inte orimlig önskan är att åtminstone fem gånger så mycket skjuts till i en stegvis upptrappning efter 2020. Det saknas dock en trovärdig beskrivning av hur redan ingångssumman på 100 miljarder dollar ska kunna uppnås. Här har förhandlarna ännu mycket att diskutera, milt sagt… Någon form av skrivning om hur resursmobiliseringen ska kunna ske, och öka, verkar nödvändig.

4. Klimatskador: sjösätt ett system som hjälper de mest sårbara länderna

En fråga som blivit allt viktigare rör ”loss and damage”, det vill säga hur hjälp vid och ersättning för oåterkalleliga klimatskador ska hanteras. Här vill utvecklingsländer åtminstone ha ett erkännande av att hjälp behövs i det fall klimatanpassning inte räcker. Helst vill man ha regler för eventuella skadestånd. Rika länder å andra sidan är livrädda för skrivningar som ens avlägset kan tolkas innebära ett skadeståndsansvar, dels eftersom resurser för det saknas idag, dels eftersom varje beräkning skulle bli extremt osäker, dels eftersom många skador i klimatförändringens spår till viss del också kan bero på dålig hushållning med naturresurser i drabbade länder

Förhandlingarna nu rör både var i avtalet denna fråga om ”förlust och skada” ska placeras, och hur den ska formuleras. Oenigheten är förhållandevis stor. Min bedömning är att det krävs tydliga framsteg som tillmötesgår de mest utsatta ländernas förslag. Min önskan är att den rika delen av världen också tar sitt ansvar för historiska och nuvarande utsläpp, och inte bara minskar utsläppen och finansierar arbetet med klimatanpassning, utan även bidrar till att ersätta irreversibla skador som uppkommer. Det kan ske även utan en specifik precis formel i ett avtal, och vissa länder trycker på i den riktningen.

Julafton

Alla vet att man inte får allt man önskar, och jag har redan i texten ovan pekat på vissa punkter som är utsiktslösa att nå enighet om. Säkert lär ytterligare aspekter falla eller bli dåligt formulerade, medan andra frågor (och jag har långt ifrån tagit upp allt) kan falla i god eller bättre jord.

Trots detta tror jag ändå fortsatt på en trevlig och överraskande julafton, med fler paket som kanske ingen vågade hoppas på så sent som för någon vecka sedan.

Mikael Karlsson, Paris 10 december

Publicerat på torsdag 10 december, 2015


Blogg: Historisk unikt

Räck upp handen den som hört EU och USA gemensamt kräva skärpt politik i en internationell klimatförhandling. Före 18.39 idag gick det inte. Men då satt både EU:s klimatkommissionär Miguel Arias Cañete och USA:s klimatförhandlare Todd Stern på en presskonferens och sa unisont att utkastet till avtal inte alls räcker. Runt 100 länder i en ”koalition för höga ambitioner” höll med.

Cañete sa att eftermiddagens utkast till avtal inte var tillräckligt ambitiöst eller djärvt. Han välkomnade samsynen med USA och en lång rad länder i Afrika och Karibien och Stilla havet. Stern såg koalitionen som viktig och efterlyste skarpare skrivningar, bl.a. om regelbunden granskning och uppdatering av de utsläppsminskningar som länderna utlovat. Han sa också att ett mål på 1,5 grader måste återspeglas i avtalet, vilket även EU och allt fler uttrycker.

Miljöministrarna från Tyskland och Norge höll med och när även Mexiko och Colombia slöt upp växte koalitionen i styrka. Smart nog svarade man inte på vilka länder som står utanför. Man vill uppmana och välkomna allt fler länder att sluta upp istället för måla in vissa i ett hörn.

I sammanfattning är utspelet historiskt unikt – EU och USA har aldrig någonsin samspelat på det sättet i en klimatförhandling. Tvärtom har man ofta intagit helt motsatta positioner.

Hur långt den nya koalitionen räcker återstår att se. Det saknas exempelvis ett par folkrika nationer… Och senare på kvällen fanns som förväntat fler synpunkter på utkastet till avtal än antalet länder som tog till orda, när parterna samlades i Comité de Paris. Trots det ska ett nytt och ”näst sista” utkast presenteras i morgon eftermiddag och det förutsätter ökad samsyn för att bli bra.

Fram till dess sker förhandlingarna i två parallella spår; de pågår nu och natten igenom. Det ena rör de tyngsta knäckfrågorna, som olösta kan blockera ett avtal. Till dessa hör finansiering (hur stor ska finansieringen vara och hur ska den åstadkommas), ambitionsnivå (över eller under 1,5 respektive 2 grader) samt frågan om differentierat ansvar (mellan rika, mellanrika och ekonomiskt fattiga länder). Det andra spåret rör främst fyra frågor om bland annat skog och det som kallas ”loss and damage”, det vill säga hur hjälp vid och ersättning för oåterkalleliga klimatskador ska hanteras.

Vissa parter står långt ifrån varandra på nästan alla frågor, men de flesta närmar sig varandra på bred front. I Comité de Paris ikväll uttryckte snart sagt alla återigen sin respekt för processen. Det är därför inte osannolikt att vi det kommande dygnet får se en stegvis allt starkare samsyn. Det är också vad flera ministrar och andra förhandlare inom och utanför EU som jag pratat med de senaste dagarna säger.

Exempelvis är det rimligt att USA och EU vet ungefär hur de ska enas i den tidigare knäckfrågan om vad i avtalet som ska vara bindande, och hur det kan uttryckas. När det gäller temperaturmål tycks någon variant på skrivning om 1,5 grader given för de flesta, vilket kan bidra i frågan om ”loss and damage”. Och även i frågan om finansiering finns kompromisstexter i vissa viktiga delar.

Men det är heller inte osannolikt att konflikter uppstår mellan vissa parter, den risken ökar lätt med graden av konkretisering i avtalet. Och utan konkretisering blir avtalet snabbt mindre värt i verkligheten, vilket säkert några länder hoppas på.

Jag ska dock inte räkna upp vilka jag anser motverkar ett bra klimatavtal (USA tillhör dock nu för tiden inte dessa). Däremot tänkte jag redovisa vad som behöver finnas med för att avtalet ska bli bra, men det får vänta tills i morgon.

Nu hoppas jag på en kompromissernas natt, som blir lika positivt unik som dagens samsyn mellan EU och USA.

Mikael Karlsson, Paris 9 december

Publicerat på onsdag 9 december, 2015


Blogg: Världen applåderar

Applåderna är starka och långa, en signal från världen till världen. Hundratals trötta FN-delegater i Comité de Paris skakar hand och ler. Någon fäller till och med en glädjetår. Förklaringen är inte att ett avtal är klart, utan för att man för första gången på länge ser inte bara hopp utan även rörelse och vilja att komma överens. Men inget är klart förrän allt är klart, som olyckskorparna kraxar.

I går berättade jag om klart positiva signaler på klimatmötet, men la till en reservation om att det knappast skulle förvåna om läget vänds till det motsatta. Det är inte svårt att spekulera om hur en kraschlandning ser ut. USA kan vägra allt tal om bindande avtal, som EU driver. Kina, som ikväll gav gott stöd för förhandlingsprocessen, kan nog lätt få med sig halva Afrika på att industriländerna ställer orimliga krav. Ryssland är ofta oberäkneligt och kan snabbt få för sig att blockera en överenskommelse. De små ö-länderna kan tycka att avtalet är för svagt och att tillräcklig finansiering saknas.

Men Obama har investerat hårt i en överenskommelse och Clinton har lyft klimatfrågan i sin presidentkampanj. Xi har enorma problem med luftföroreningar på hemmaplan att tampas med och har redan gjort utfästelser och bidragit med finansiering. Putin är beroende av andra länder i ett geopolitiskt sammanhang och vill sälja fossilgas när kol avvecklas. Och de afrikanska och ö-länderna har idag gjort ett utspel ihop med EU om mer ambitiösa klimatmål.

Jaja, säger olyckskorparna och pekar på Indien. Men även om indierna driver en hård linje om industriländernas ansvar så har man också nyligen skapat allianser för förnybar energi.

Och förhandlingsrummen är omringade av företag, kommuner, forskare och miljöorganisationer som pekar på fler lönsamma lösningar än någonsin – lösningar i form av ny teknik, nya system och nya vanor som dessutom växer snabbare i verkligheten än någonsin.

Men visst finns det ordentliga utmaningar. Jag är inte naiv och jag har tyvärr god erfarenhet av kraschade internationella förhandlingar. Och inget är klart förrän allt är klart.

Det motsäger ändå inte vad jag hörde ikväll i ”Comité de Paris” – världens applåd.

Mikael Karlsson, Paris 8 december

Publicerat på onsdag 9 december, 2015


Blogg: Förhandlingsläget måndagen den 7 december

Det är alltid vanskligt att kommentera förhandlingsläget på ett internationellt stormöte. Det tenderar nämligen att förändras till och med snabbare än det tar att publicera en bloggtext. Men i kväll kändes det ändå positivt här i Paris. Många delegationer inser att klimatfrågan är allvarlig och att det är lönsamt att minska utsläppen. Klimatvetenskapen och klimatekonomin har satt sin prägel. Hittills.

Det var ett smart drag att låta världens stats- och regeringschefer kicka igång klimatmötet i förra veckan. De satte en allvarets ton och uppmanade till en överenskommelse. De sa också att klimat och ekonomi går hand i hand.

Denna insikt om dubbelvinster av klimatåtgärder är en viktig förklaring till det förhållandevis positiva nuläget. En annan är att USA och Kina numera tillhör de länder som tar frågan på stort allvar även i FN-sammanhang. En tredje komponent är att många företag tycker detsamma.

I sammanfattning finns en känsla av att passivitet är dåligt och dyrt, och att åtgärder är bra och billiga.

Denna anda, som jag tycker finns här i Paris, bidrog till en rad positiva rapporter i kväll, från de fyra förhandlingsgrupper som har arbetat med utkastet till avtal från första förhandlingsveckan. Jag ska lyfta ett par bland flera exempel.

I den kanske främsta nyckelfrågan, om finansiering av klimatarbete och anpassning i så kallade utvecklingsländer, var rapporten lovande. Säkerligen finns tigande kritiker, men ser man till det svåra utgångsläget så lät det bra, så här långt. En knäckfråga rör finansiering såväl före som efter år 2020. I tidigare överenskommelser har redan 100 miljarder dollar årligen lovats ut från 2020, en siffra som utifrån behoven behöver höjas betydligt. Dessutom föreslås ökad finansiering även före 2020, i form av en upptrappning till samma storleksordning.

Den stora haken är att finansieringen idag ligger på en bråkdel av dessa nivåer. Hittills saknas också enighet om hur volymerna – från både offentliga och privata källor – ska kunna ökas. De konkreta förslag som länder stödjer har varit få, och Nord och Syd på klotet har inte varit ense om hur ansvaret ska fördelas. Det är osannolikt att ett Parisavtal blir ett simsalabim som rätar ut alla frågetecken på denna punkt men jag tillåter mig att åtminstone sova en natt på en optimistisk tolkning.

En annan nyckelfråga som rapporterades rör ambitionsnivån i avtalet, främst om man ska sikta på farliga 2 grader eller på 1,5 grad som tak för uppvärmningen. Vissa kritiker menar att 1,5 grader är omöjligt, för dyrt eller meningslöst. Andra hävdar motsatsen. Vetenskapen säger dock att 1,5 grader ligger inom osäkerhetens ram och att uppvärmningen mellan1,5 och 2 grader riskerar bli synnerligen dyr. Jag tycker därför att det moraliskt enda rätta är att söka strategier som så långt möjligt begränsar uppvärmningen till 1,5 grader.

Ett sådant mål behövs också som ledstjärna för omställningen av samhället – differensen på en halv grad blir stor i praktiken. Det är nämligen inte så att den positiva utvecklingen av fossilfri energiteknik är helt självgående. Även om den sker oförutsägbart snabbt så påverkas den av nivåer på skatter och subventioner. Dessa påverkas i sin tur av klimatmål. Därför är det mycket bra att flera länder med stora utsläpp nu verkar kunna köpa ett mer ambitiöst temperaturmål.

Men det är klart, om rörelsen mot en mer ambitiös målsättning skulle ersätta ökade ambitioner när det gäller finansiering så riskerar de båda framstegen att vändas till raka motsatsen.

Jag föredrar tills vidare den positiva tolkningen – att högre mål tolkas som ett ökat erkännande av industriländernas ansvar, vilket gör de rikare bland utvecklingsländerna – inklusive Kina – mer benägna (eller mindre obenägna) att själva bidra mer till finansiering, och så vidare i en positiv spiral.

Men jag blir inte mycket förvånad om det i morgon tisdag visar sig att jag tagit fel.

Mikael Karlsson, Paris 7 december

Publicerat på måndag 7 december, 2015


Blogg: Har vi råd med framtiden?

För tjugo år sedan ansåg många att miljöpolitik knappast var förenligt med en god ekonomisk utveckling. Idag finns det gott stöd för att sambandet i själva verket är ömsesidigt stödjande. Ändå försöker vissa dysterkvistar – inte minst inom vissa branschorganisationer – spela ut miljö och ekonomi mot varandra. Det är kontraproduktivt.

I mitt förra inlägg skrev jag om klimatförändringarnas effekter. Vetenskapen visar tydligt att det rör sig om dramatiska konsekvenser för mänskligheten redan vid 1,5-2 graders global uppvärmning, vilket faktiskt är oförenligt med klimatkonventionens mål att undvika ” en ”farlig” klimatförändring.

Sedan åtminstone 1990-talet har flera ekonomer arbetat med att försöka beskriva effekterna av klimatförändringen i samhällsekonomiska termer. Varje sådan övning lider av samma osäkerheter som finns i de naturvetenskapliga beskrivningarna av klimatet, med tillägget att alla effekter därtill ska monetariseras. En lång rad antaganden om framtiden måste då göras och en av de viktigaste frågorna rör hur framtida kostnader och nyttor, som inträffar vid olika årtal, ska kunna jämföras.

Den normala metoden är att genom diskontering räkna om framtida effekter till ett nuvärde. Om man då antar en hög ränta – d.v.s. att dagens generation värderar konsumtion (nytta) idag framför i morgon, och ser kostnader i morgon som mycket bättre än idag – så blir resultatet att även dramatiska framtida klimatkostnader väger lätt i ekonomin i dag. Om man däremot använder en låg diskonteringsränta – d.v.s. ser framtida generationer som ungefär lika mycket värda som dagens, ett synsätt jag sympatiserar med – blir slutsatsen däremot att klimatförändringen är mycket allvarlig.

Det var just denna utgångspunkt som Världsbankens tidigare chefsekonom Nicholas Stern använde, när han på uppdrag av Tony Blair räknade ut klimatförändringens kostnader. När hans ”Stern Review” presenterades 2006 var slutsatsen att kostnaderna för en ohejdad klimatförändring i framtiden riskerade motsvara 5-20 procent av hela världens bruttonationalprodukt (BNP). Stern jämförde den kostnaden med stoleken på skadorna vid 1900-talets världskrig, med tillägget att kostnaden skulle finnas kvar under all överskålig tid.

Det var framförallt denna bedömning som fick fart på klimatdebatten i EU runt 2007.

Stern beräknade samtidigt åtgärdskostnaderna för att klara ett klimatmål som då ansågs eftersträvansvärt till omkring 1 procent av BNP. Frågan infann sig om vem som inte skulle betala 1 krona för att slippa en räkning på 20 kr…

Än bättre – Stern pekade också på att många åtgärder kunde genomföras till negativ kostnad (tänk energieffektivisering), och att de som agerade tidigt dessutom kunde vinna konkurrensfördelar.

Idag kan vi tyvärr konstatera att Stern underskattade problemen (något han själv säger), bland annat eftersom effekterna vid ett visst gradtal av allt att döma blir värre än man tidigare trodde (se min förra Parisblogg).

Alltfler klimatekonomer skriver idag utifrån samma insikt under på att klimatkostnaderna kan bli enorma. Vissa ekonomer – som den kände forskaren Martin Weitzman – menar också att jämförelser av kostnader och nyttor är fel väg att gå i klimatpolitiken, när vissa utfall (med förvisso låg men likväl signifikant sannolikhet) är så oerhört dramatiska att grunderna för vår civilisation riskerar undergrävas (till exempel om klimatkänsligheten, som jag skrev om i förra bloggen, är hög). Vi kan ju knappast, som den kloke ekonomen Frank Ackerman rubricerade en av sina böcker som en varning, landa i en slutsats från kostnadsberäkningar att vi inte har råd med framtiden.

Dessbättre talar ekonomin idag tydligt för en långt mer offensiv klimatpolitik. Det är inte bara så att klimatförändringens kostnader är långt större än åtgärdskostnaderna. Den tillkommande nytta som vi kan få av klimatåtgärder – alltså utöver att slippa allvarlig klimatförändring – är också större än åtgärdskostnaden.

Det finns alltså dubbla rationella ekonomiska skäl att öka ambitionerna i klimatpolitiken avsevärt.

Ett exempel på en sådan bonusnytta följer av insikten att de 15 länder som släpper ut mest växthusgaser i världen lider av ohälsokostnader på grund av luftföroreningar som motsvararhela 4 procent av BNP – varje år. Med en bra klimatpolitik kan dessa kostnader minskas dramatiskt. För att sätta det i perspektiv är siffran 400 gånger högre än den årliga tillväxtökning som beräknats vid full harmonisering mellan EU och USA enligt handelsöverenskommelsen TTIP, som nu förhandlas för fullt. Inom EU dör tyvärr över 400 000 personer varje år på grund av luftföroreningar och oerhört många av dem skulle kunna räddas av en mer offensiv klimatpolitik, eftersom fossila bränslen är huvudorsaken till föroreningarna.

En annan form av vinst av klimatarbetet ligger på ett makroekonomiskt plan. Det har till exempel beräknats att fler jobb och ökad tillväxt skulle följa inom EU vid mer ambitiösa klimatmål. Det gäller också i Polen, för att ta ett exempel på ett land som inte sällan stretar mot i klimatfrågan.

Denna kategori av fördelar kommer inte bara av klimatpolitik, utan av ofta av miljöpolitik i allmänhet. I den ”European Resource Efficiency Panel” vid EU-kommissionen som jag medverkade i under drygt ett år konstaterade vi i samklang mellan aktörer från näringslivet, forskningen, civilsamhället och politiken, att studier visar att EU kan minska materialanvändningen och samtidigt öka BNP och skapa fler jobb. Som tumregel enades vi om att 1 procent minskad resursanvändning kan ge 100 000-200 000 nya jobb.

Miljö och ekonomi går alltså hand I hand. Det visar forskningen och både EU-kommissionen och OECD säger detsamma, snarare än motsatsen.

Många företag visar detsamma varje dag runt om i världen. Medlemmarna i Hagainitiativet i Sverige är på det viset en internationell förebild.

Detta betyder inte att miljö- och klimatpolitik är oproblematisk ur fördelningssynpunkt, jag återkommer gärna till det i en kommande krönika, men det visar att de som alltid och endast pekar på kostnader när klimatåtgärder diskuteras överlag har riktigt fel.

Att döma av inledningstalen under Parismötet har många – kanske merparten (jag har inte räknat efter) – av stats- och regeringscheferna i världen insett detsamma som forskningen sluter sig till. Många företag i Paris säger detsamma. Civilsamhället och många fackföreningar också.

Frågan är om förhandlarna just nu i denna stund verkar efter den insikten, att vi faktiskt har råd att rädda klotet?

Mikael Karlsson, 4 december

Publicerat på fredag 4 december, 2015


Blogg: Det enkla och det svåra – en fråga om sannolikheter

Frågan om klimatförändringar är både mycket enkel och mycket svår. Det gäller i det naturvetenskapliga perspektivet liksom i det ekonomiska. I politiken däremot, tycks det hittills mest vara svårt.

Vi börjar med naturvetenskapen. Redan 1896 beskrev den svenske forskaren Svante Arrhenius att förbränning av kol ger mer koldioxid i atmosfären, vilket ökar temperaturen. Förklaringen är att koldioxid – och vissa andra gaser som vattenånga, metan och lustgas – släpper igenom ingående solstrålning, men bromsar utgående värmestrålning från Jorden. Ju högre halt av växthusgaser desto varmare. Så långt är frågan enkel. Det är långt svårare att bedöma klimatfrågan i ett globalt och långsiktigt perspektiv.

En första osäkerhet är hur utsläppen kommer att utvecklas, men det går att mäta. Det går också att mäta hur halterna av växthusgaser i atmosfären ökar, även om det är svårt att bedöma hur mycket koldioxid som tas upp i exempelvis hav, mark och vegetation. En ännu större utmaning är vilken temperaturökning som följer av en viss halt växthusgaser. Den så kallade klimatkänsligheten anger vilken global medeltemperatur som följer på sikt av en koldioxidhalt som är dubbelt så hög som före industrialiseringen. Enligt FN:s klimatpanel ligger den på 1,5-4,5 grader Celsius. Det rör sig alltså om en oerhört stor spännvidd, särskilt när det gäller det fjärde osäkerhetsmomentet – vilka effekterna blir i naturen och samhället vid en viss uppvärmning.

På den punkten har bedömningen blivit allt mer allvarlig med tiden. Allvarliga skador som tidigare antogs uppstå först vid 3 graders uppvärmning bedöms nu uppträda vid en halv till en grad mindre temperaturökning.

Om uppvärmningen stannar vid 1,5 grader verkar det troligt att stora och känsliga system som korallreven i världen kanske inte tar så stor skada. Men redan då blir det sannolikt långt torrare i torrområden, vilket kan drabba i storleksordningen miljarder människor. Redan då börjar det bli olidligt i många små ö-länder i världshaven.

Vid 2 grader – som är målet för FN:s och EU:s klimatpolitik – ökar problemen sannolikt snabbt, med höjd havsyta, ökad torka, försämrade möjligheter för livsmedelsproduktion på låga breddgrader och allvarliga utrotningshot för 20 till 30 procent av arterna i världen. I vårt land riskerar nederbörden överlag öka kraftigt, vilket bland annat fick Klimat- och sårbarhetsutredningen att resonera om en framtida kanal från Vänern till Västerhavet för att tappa av vår största insjö.

Forskningen pekar också på märkbart högre sannolikhet för storskaliga effekter vid 2 grader, såsom massdöd av koraller och snabbare avsmältning av is på Arktis, Grönland och i alpina glaciärer. Det senare riskerar, tillsammans med ökad havsyta på grund av vattnets utvidgning vid ökad temperatur, ge katastrofala effekter på befolkning och bebyggelse längs kuster i stora delar av världen. Ungefär vid den här nivån blir klimatet ett annat än mänskligheten upplevt under hela civilisationens historia.

Effekterna vid 3-4 graders uppvärmning är mer svårbedömda men livsmedelsproduktionen globalt sett riskerar minska, samtidigt som många arter sannolikt dör ut och hälsoeffekterna blir betydande. Stora ekosystem som Amazonas riskerar ta allvarlig skada.

Hittills har utsläppen i världen utvecklats i riktning mot ungefär en sådan uppvärmning, mot 4 grader.

Någonstans vid dessa temperaturhöjningar brukar forskare också tala om synnerligen allvarliga självförstärkande effekter. Ett exempel på en sådan är att tundran smälter, varvid mer växthusgaser frigörs, vilket ökar uppvärmningen, frigör mer växthusgaser, osv. i en ond cirkel.

Det är viktigt att stryka under att det finns stora osäkerheter i alla dessa bedömningar. Men ser man till klimatkänsligheten är sannolikheten för lägre, medelhög respektive hög klimatkänslighet inte jämnt fördelad. Fördelningen är (tyvärr) högertung, d.v.s. det är mer sannolikt att uppvärmningen ligger i den högre än lägre delen av spannet. Det betyder i sammanfattning att en uppvärmning på 3-4 grader ingalunda kan uteslutas även om världen skulle börja bedriva en tuff klimatpolitik.

Det är också så att när man inför Parismötet försöker beräkna effekter av ländernas självdeklarerade planer för minskade utsläpp – och säger att de kan leda till runt 2,7 graders uppvärmning, vilket är positivt och mångfaldigt bättre än 4 grader – så är sannolikheten bakom resonemangen ungefär 66 procent. Det betyder att det finns 33 procent sannolikhet att man misslyckas.

Vem skulle ta bussen med den sannolikheten att krocka?

Samma fråga om sannolikhet är viktig när det gäller den svenska klimatpolitiken. När man beräknar och siktar på en utsläppsminskning där Sverige tar sin del av det globala ansvaret för högst 2 graders uppvärmning, ja då är utgångspunkten återigen scenarier där sannolikheten för att lyckas bara är 66 procent. Det innebär, som jag ser det, en oacceptabelt hög sannolikhet för att misslyckas.

Därför är det viktigt att man på klimatmötet i Paris lägger fast ett långsiktigt mål ner mot 1,5 grader, vilket många länder kräver, istället för det nuvarande 2-gradersmålet. Då skulle nämligen effekterna i många utvecklingsländer – som släpper ut minst men som drabbas i särklass värst och har svårast att anpassa sig – blir långt mindre allvarliga.

Det om något skulle signalera global rättvisa, vilket är en nyckelfaktor för en lyckad överenskommelse.

Det skulle också vara det enda vettiga ur ett ekonomiskt perspektiv, eftersom kostnaderna för uppvärmningen visar sig långt högre än kostnaderna för åtgärder. Den frågan – om klimatekonomi – ska jag återkomma till i nästa inlägg. Den är också både enkel och svår.

Mikael Karlsson, 3 december

Publicerat på torsdag 3 december, 2015


Blogg: Ekonomisk kollaps för jorden?

Igår inträffade ”overshoot day”, eller den dag då vi människor förbrukat jordens totala årskvot av naturtillgångar. Vi kan likna det vid att vi äter av vårt kapital för att klara våra operativa utgifter och vi bygger därmed upp en allt större ekologisk skuld.

1986 var första året som vi överskred vår årskvot och sedan dess har vi överutnyttjat jorden så mycket att vi nu skulle behöva 1,5 jordklot för att hålla vår ”budget”. Med undantag för två år har vår överbelastning ökat varje år. 2011 då sättet att räkna ändrades och 2009 som troligen berodde mer på finanskrisens efterdyningar än på en ökad medvetenhet.

Om man parallellt tittar på jordens BNP/capita ser vi att vi i genomsnitt får det bättre år för år, men på bekostnad av jordens resurser. Det finns dock ljus i tunneln. 2014 var till exempel första året då vi ökade BNP samtidigt som våra klimatrelaterade utsläpp minskade. Denna frikoppling måste vi nu lyckas med på fler områden.

En vd som systematiskt äter av det egna kapitalet skulle utan tvekan få gå på dagen. Varför sker inte samma sak när det gäller klotet?

Det behövs uppenbarligen ett nytt ledarskap från politiker, företag och individer. Vi behöver inte minst en bättre transparens i olika produkters och tjänsters ekologiska fotavtryck för att kunna värdera om de tillför tillräckligt värde för att motivera de ekologiska kostnaderna.

Tänk om vi kunde enas om att Sverige ska bli först med att summan av alla våra producerade tjänster och produkter ska bidra till att betala tillbaka på den ekologiska skulden, istället för att öka på den?

Det skulle öka efterfrågan på svenska produkter och tjänster, samtidigt som vi för övriga världen visar att välstånd inte behöver ske på bekostnad av vår långsiktiga överlevnad.

Markus Ekelund, 2050

Publicerat på fredag 14 augusti, 2015


Blogg: Klimatanalys på 30 miljoner låtar i min ficka

Möjligheterna som skapas genom att media, såsom musik, film och böcker, kan laddas ner från nätet har nog inte undgått någon. Klimatnyttan är det inte lika många som tänker på. På 2030-sekretatiatets och Miljörapportens seminarium ”Ekotransport 2030” den 28 april fick Spotify motta pris för att deras affärsidé bidrar till minskade transportbehov. Som en motivering till priset fick jag uppdraget att presentera en klimatanalys över Spotifys affärsidé jämfört med alternativet CD-skiva.

Strikt jämförelse av en CD-skivas spellängd

En CD-skivas klimatpåverkan från tillverkning till dess att köparen ska till att börja lyssna på skivan är cirka 3 kg CO2, där utsläppet från transport från butik är störst, strax före tillverkningen av skivan och därefter butikens och lagrets energianvändning.

70 minuter musik, motsvarande en CD-skivas maximala längd, från Spotify ger utsläppet 3 gram CO2 där streaming, det vill säga elförbrukningen för lagring och överföring av musiken, står för 80 procent och uppspelningen i t ex telefonen för 20 procent.

CD-skivans utsläpp från tillverkning tills den är hemtransporterad ska spridas ut på antalet uppspelningar. Kan då CD-skivans utsläpp per uppspelning bli lägre än Spotify om skivan spelas mer än 1 000 gånger? Svaret är ja, men bara om elen som används i CD-spelaren har ett mycket lägre utsläpp än elen som används för streaming och uppspelningen av Spotify, eftersom elförbrukningen i CD-spelaren är större än den är för streaming och uppspelning av Spotify summerat. Och ärligt talat, hur många CD-skivor spelas upp mer än 1 000 gånger?

Ingen överproduktion

Utöver detta så spelas musik upp efter behov på Spotify. Robbie Williams får symbolisera att produktionen av CD-skivor inte gör det. 2006 släpptes hans album Rudebox. Robbie stod på toppen av sin karriär. EMI laddade upp CD-pressarna med miljontals skivor. Rudebox blev en massiv flopp vilket slutade med att EMI fick skeppa 1 miljoner överblivna skivor till Kina där de kom till nytta som vägmaterial. Bra att de kom till nytta på något sätt, men knappast optimalt.

30 miljoner låtar i min ficka

Slutligen är det ju så att Spotify har något som en CD-skiva inte har – 30 miljoner låtar! Som du alltid kan bära med dig i din telefon.

Om vi tänker oss att jag är fanatisk CD-skiventusiast och inte vill veta av Spotify – MEN ändå vill ha tillgång till 30 miljoner låtar – vad skulle det betyda ur ett klimatperspektiv?

Till att börja skulle jag behöva köpa cirka 3 miljoner CD-skivor med ett totalt klimatavtryck från tillverkning till avlyssning på 9 000 ton CO2.

Sedan måste jag ju ha dem någonstans! Mina cirka 1 000 CD-skivor har fått plats i några CD-ställ i vardagsrummet. För att få plats med 3 miljoner CD-skivor i CD-ställ skulle jag behöva köpa 6 lägenheter till, förutsatt att jag packade alla lägenheterna fulla med CD-ställ. Bara utsläppet för uppvärmning skulle innebära 4 ton CO2 per år!

Sen händer det att jag åker bil, till exempel till vårt fritidshus 8 mil bort. Då skulle jag behöva anlita 10 stycken stora lastbilar med släp för att få med mig mina 3 miljoner skivor. Utsläppet för en tur och retur-resa skulle för hela ekipaget bli cirka 3,5 ton CO2. Och då har jag inte löst frågan om parkering av lastbilarna.

Jag tycker att det är skönt att springa. Att ta en sväng runt Årstaviken hör till vanligheterna – med musik i öronen – men nu med 10 stora lastbilarna med släp i släptåg. Efter en del arga tillrop från löparkollegor, flanörer och barnvagnsförare kan utsläppet på cirka 200 kg CO2 kännas som det minsta problemet.

Nästa gång när du är ute och går, springer, åker bil eller bara är hemma och slappar – tänk på att du har tillgång till ett gigantiskt bibliotek som du förut skulle behövt hantera. Du kommer inte lyssna på allt, men du har möjligheten. De totala utsläppen för de servrar och basstationer som används för streaming av låtar ska inte negligeras, men ska sättas i relation till vad de ersätter och vilket mervärde de ger.

Nu återstår bara frågan när mina 1 000 CD-skivor ska komma till bättre nytta än vad de gör i CD-ställen som fortfarande står i vardagsrummet och upptar golvyta. Har någon något förslag?

Göran Erselius, 2050

Publicerat på söndag 17 maj, 2015


Blogg: Öka takten för introduktion av elbilar

Miljö- och hälsoproblem som orsakas av utsläpp från transporter eskalerar. Förra veckan utestängde Paris bilar på grund av problem med smog och svenska städer riskerar att betala böter till EU på grund av för höga halter av luftföroreningar.

Elbilarna, som inte ger upphov till några utsläpp från avgasröret, och som dessutom minskar trafikbuller, är en viktig del av lösningen för att minska miljö- och hälsoproblem som orsakas av biltrafik.

Erfarenheter från projektet Elbilsupphandlingen presenterades nyligen på en konferens och intresset var mycket stort. Närmare 300 personer deltog och köerna ringlade långa för att få testköra de olika elbilarna, inte minst Teslan. Projektet har varit ett samarbete mellan Stockholms stad och Vattenfall.

När Stockholms stad 2009 ville köpa elbilar var osäkerheten stor om någon leverantör skulle vilja leverera. En gemensam upphandling gjordes därför och idag har Elbilsupphandlingen bidragit till ca 900 elfordon i Sverige, vilket utgör ca 10 procent av alla elfordon i Sverige, berättade Eva Sunnerstedt från Miljöförvaltningen i Stockholms Stad.

Erfarenheterna från projektet är bland annat att:

  • Förarna upplever att de kör mjukare när de kör elbil.
  • Utbyggnad av publik laddinfrastruktur är viktig.
  • Kunskapen om laddfordon är låg i Sverige.
  • Inköpskostnaden för en elbil är hög.
  • Prestanda, så som räckvidd är viktigt.

- ”Förarnas räckviddsångest, det vill säga oron för att inte ha tillräckligt med el kvar i batterierna, gör att en stor del av batterikapaciteten lämnas outnyttjad, menar Martina Wikström, doktorand på KTH, som utvärderat projektet.

Sammanfattningsvis har nyttan med projektet varit att elbilar har kommit till Sverige tidigare än vad de annars hade gjort och att köpare, som annars troligen inte hade köpt elbil, nu har kunnat delta i projektet och köpa elbilar. Läs slutrapporten här.

Projektet Elbilsupphandlingen har möjliggjort en tidig introduktion av elbilar i Sverige, men om takten ska kunna ökas behövs det ett större statligt ansvar med satsningar på fler laddstationer samt tydliga incitament för bilköpare att välja bilar med låga utsläpp.

Sara Anderson, 2050

Publicerat på lördag 16 maj, 2015