Blogg: Önskelistan

Allt talar nu för att det blir ett klimatavtal i Paris. Det är ett helt annat förhandlingsklimat än på tidigare möten och redan det faktum att upp emot 160 länder har gjort nationella åtaganden borgar för en överenskommelse.

Den stora frågan är om det blir ett bra avtal eller inte. Och hur kan man definiera ett sådant?

Här kommer min önskelista i fyra huvudpunkter.

Önskan nummer 1. Temperaturmål runt 1,5 grader

Den mest avgörande frågan är hur stor uppvärmningen blir. Vetenskapen är tydlig på att 2 graders ökning av medeltemperaturen ger farliga klimatförändringar (se tidigare texter på Parisbloggen), vilket klimatkonventionen syftar till att undvika. Om uppvärmningen begränsas till 1,5 grader blir läget dramatiskt bättre.

På denna punkt förhandlas nu tre mål i utkastet: under 2 grader; mycket under 2 grader, med möjliga tillägg som rör på 1,5 grader, samt under 1,5 grader. Rörelsen i förhandlingarna går i tydlig riktning mot att 1,5 grader kommer att finnas med, på ett eller annat sätt, vilket verkligen är att önska.

2. Mål för kraftiga utsläppsminskningar

Helt avgörande för temperaturökningen är vilka utsläpp som sker. Om man får välja vilka av dessa två punkter som ska vara stark är därför denna viktigast. I avtalsutkastet finns två huvudspår. Det ena rör två alternativa sifferintervall, om utsläppsminskning åren 2010-2050 på 40-70 procent eller 70-95 procent, med sikte på noll nettoutsläpp vid mitten eller slutet av århundradet. Det andra formulerar olika kvalitativa mål, däribland klimatneutralitet och kolutfasning (”decarbonisation”).

Erfarenhetsmässigt behövs kvantitativa mål i ett avtal som detta, och det är viktigt att siffrorna tidigt blir höga, om de alls ska rimma med temperaturmålen som nu förhandlas. Det är en dramatisk skillnad mellan 40 och 95 procent, och mellan noll nettoutsläpp vid mitten respektive slutet på århundradet. Den svagaste kombinationen av dessa möjligheter leder till en mycket kostsam klimatförändring; den starkaste ligger hyfsat nära att undvika farlig temperaturökning, beroende på vilken sannolikhet man vill ha för att så sker (men som jag antytt tidigare glömmer de flesta förhandlare och kommentatorer bort detta med sannolikhet).

Världens och Sverige ekonomi och varje form av solidarisk tanke pekar mot en önskan om snabbt och kraftigt minskade utsläpp. Att vänta gör det bara dyrare och svårare.

3. Genomförandet: uppdatering och skärpning av mål, ökad finansiering

Genomförandet rör utsläppsminskningar, samt ansvaret och finansieringen för detta.

Som ingångsvärde för utsläppsminskningar har knappt 160 länder gjort åtaganden i form av INDCs (”intended nationelly determined contributions”, d.v.s. avsedda nationellt bestämda bidrag). Här finns stora, små, rika, fattiga och sårbara länder med – de flesta bidrar redan.

Det var mycket smart att införa systemet med INDCs, både ur ett förhandlingsperspektiv och för att minska utsläppen. Tyvärr visar varje analys att dessa sammantaget inte räcker för att klara temperaturmålen. Det sägs att INDCs leder till 2,7 grader, men dels är sannolikheten att nå målet då bara 50%, dels saknas policy för genomförandet.

Med den sannolikhet man brukar använda i klimatsammanhang när det gäller måluppfyllelse (FN:s klimatpanel IPCC talar ofta om ”likely”, vilket betyder 66%) blir utfallet av INDCs faktiskt 3 graders uppvärmning. Det innebär alltså 33% sannolikhet att missa ett så avgörande mål, vilket är orimligt högt.

När man analyserar den policy som hittills implementerats så ligger den beräknade uppvärmning på 3,6 grader, fortfarande med låga 50% sannolikhet. Lite slarvigt kan man säga att det i ett sådant läge handlar om att singla slant om Planeten…

Det återstår alltså oerhört mycket när det gäller genomförandet. Tyvärr saknar utkastet till avtal nästan helt mekanismer om styrmedel och strategier, exempelvis för utfasning av subventioner till fossila bränslen, beskattning av utsläpp, utsläppshandel eller andra grepp. Min önskan har alltid varit att punkter som dessa kommer med i avtalet, men på den punkten blir överenskommelsen av allt att döma en stor besvikelse, och det är knappast oväntat.

Just av dessa skäl är det oerhört viktigt att avtalet åtminstone slår fast en mekanism för regelbunden utvärdering och skärpning av mål och åtgärder, exempelvis i femårsintervall. Det är också avgörande med en tidig start för denna skärpning, och att det beslutas om ett första steg redan före år 2020, då avtalet ska träda i kraft.

Även om INDCs inte räcker hela vägen fram så är de mycket viktiga. De ger som sagt minskade utsläpp, men de är också viktigt i knäckfrågan om ett ”gemensamt men differentierat ansvar”, eftersom alla redan utfäst sig om att minska utsläppen.

En än viktigare aspekt av differentieringen rör därför finansiering av åtgärder för utsläppsminskning och anpassning. Det är nog huvudfrågan i skrivande stund. Nyckeln här är för det första att enas om en formulering i avtalet som å ena sidan lägger ett huvudsakligt och stort – och troligen och helst ökande – ansvar på ”developed countries”, men som å andra sidan ger signal om att ekonomier i snabb utveckling på något sätt också bidrar, troligen med en skrivning om ”frivilligt”. Det finns redan sådana textförslag.

För det andra behövs troligen skrivningar om nya och ökade resurser, och källor för mobilisering av sådana resurser. Det är den kanske enskilt viktigaste frågan just nu. Också på denna punkt finns formuleringar, men alternativen i avtalsutkastet är flera och det står klart att de 100 miljarder dollar som redan utlovats från utvecklade länder vid 2020 inte på långa vägar svar mot behoven. En inte orimlig önskan är att åtminstone fem gånger så mycket skjuts till i en stegvis upptrappning efter 2020. Det saknas dock en trovärdig beskrivning av hur redan ingångssumman på 100 miljarder dollar ska kunna uppnås. Här har förhandlarna ännu mycket att diskutera, milt sagt… Någon form av skrivning om hur resursmobiliseringen ska kunna ske, och öka, verkar nödvändig.

4. Klimatskador: sjösätt ett system som hjälper de mest sårbara länderna

En fråga som blivit allt viktigare rör ”loss and damage”, det vill säga hur hjälp vid och ersättning för oåterkalleliga klimatskador ska hanteras. Här vill utvecklingsländer åtminstone ha ett erkännande av att hjälp behövs i det fall klimatanpassning inte räcker. Helst vill man ha regler för eventuella skadestånd. Rika länder å andra sidan är livrädda för skrivningar som ens avlägset kan tolkas innebära ett skadeståndsansvar, dels eftersom resurser för det saknas idag, dels eftersom varje beräkning skulle bli extremt osäker, dels eftersom många skador i klimatförändringens spår till viss del också kan bero på dålig hushållning med naturresurser i drabbade länder

Förhandlingarna nu rör både var i avtalet denna fråga om ”förlust och skada” ska placeras, och hur den ska formuleras. Oenigheten är förhållandevis stor. Min bedömning är att det krävs tydliga framsteg som tillmötesgår de mest utsatta ländernas förslag. Min önskan är att den rika delen av världen också tar sitt ansvar för historiska och nuvarande utsläpp, och inte bara minskar utsläppen och finansierar arbetet med klimatanpassning, utan även bidrar till att ersätta irreversibla skador som uppkommer. Det kan ske även utan en specifik precis formel i ett avtal, och vissa länder trycker på i den riktningen.

Julafton

Alla vet att man inte får allt man önskar, och jag har redan i texten ovan pekat på vissa punkter som är utsiktslösa att nå enighet om. Säkert lär ytterligare aspekter falla eller bli dåligt formulerade, medan andra frågor (och jag har långt ifrån tagit upp allt) kan falla i god eller bättre jord.

Trots detta tror jag ändå fortsatt på en trevlig och överraskande julafton, med fler paket som kanske ingen vågade hoppas på så sent som för någon vecka sedan.

Mikael Karlsson, Paris 10 december

Publicerat på torsdag december 10, 2015