Blogg: Avgörs COP 22 om klimatet i Florida?

Den 12 december år 2000 beslutar Högsta domstolen i USA vilka röster i presidentvalet som ska räknas och inte i delstaten Florida. Följden blir att George W. Bush installeras som USA:s 43:e president i januari 2001. Två månader senare meddelar Bush att USA inte implementerar Kyotoprotokollet.

Nu skriver vi 2016 och idag går USA åter till val. Samtidigt diskuterar världen på COP 22 i Marrakech om genomförandet av klimatöverenskommelsen från Paris. Frågan uppstår om en seger för Donald Trump slår lika hårt mot Parisavtalet som segern för Bush gjorde mot Kyotoprotokollet och klimatarbetet. Argumenten pekar i båda riktningarna, men jag tror nog att Trump skulle få det svårare än Bush hade.

Å ena sidan står klimatfrågan idag högre på dagordningen än någonsin under åren med Bush, i fler länder och i fler företag. USA har ratificerat avtalet och även andra länder som tidigare varit motvalls är anhängare, däribland Kina. I många delstater i USA pågår ett ambitiöst klimatarbete. Inom näringslivet höjer många ledande företag sina målsättningar och åtgärdsarbetet förstärks. Idag inser de flesta att klimatpolitik inte slår mot jobb och konkurrenskraft. Sambandet är snarast det motsatta.

Vid en valseger blir det alltså långt svårare för Trump än det var för Bush att sänka tempot i klimatarbetet. Och trots Bushadministrationens otidsenliga nedprioritering av miljöfrågor på den tiden, så klättrade klimatfrågan allt högre på dagordningen, även i USA.

Å andra sidan är Trump till skillnad från Bush en direkt vetenskapsförnekare. Visserligen ställde sig Bush inte bakom IPCC:s slutsatser, men någon total förnekelse var det inte frågan om. Tvärtom menade Bush redan under sitt första presidentår att rejäla åtgärder behövdes, låt vara att han sedan vacklade nationellt, motverkade klimatforskning och fördröjde beslut. Men Bush var en duva jämfört med Trump och hans stolliga utspel i klimatfrågan. De beskrivs bäst som vetenskapsförnekelse.

Mot den bakgrunden leder nog en valseger för Trump till att klimatarbetet på federal nivå i USA lamslås. Men det gör knappast att företag i USA eller andra länder släpper frågan, eller att delstater i USA eller länder runt om i världen blir handfallna. Vissa kanske till och med vädrar morgonluft och ser möjligheter att stärka ekonomisk-tekniska strukturer, med stärkt konkurrenskraft som följd.

Det stora problemet är kanske därför inte att USA under Trump skulle bli en klimatpolitisk fotboja, utan snarare att USA:s numera pådrivande roll försvinner.

Med tanke på klimatförändringens världsekonomiska betydelse är Trumps inställning i frågan i sig ett tillräckligt argument för att hålla tummarna för Clinton i natt, i Florida och i hela USA. Och för att hon som vinnare i morgon skickar en signal till COP 22 i Marrakech om att växla upp tempot ännu mer.

Mikael Karlsson

Publicerat på tisdag november 8, 2016