Blogg: Det enkla och det svåra – en fråga om sannolikheter

Frågan om klimatförändringar är både mycket enkel och mycket svår. Det gäller i det naturvetenskapliga perspektivet liksom i det ekonomiska. I politiken däremot, tycks det hittills mest vara svårt.

Vi börjar med naturvetenskapen. Redan 1896 beskrev den svenske forskaren Svante Arrhenius att förbränning av kol ger mer koldioxid i atmosfären, vilket ökar temperaturen. Förklaringen är att koldioxid – och vissa andra gaser som vattenånga, metan och lustgas – släpper igenom ingående solstrålning, men bromsar utgående värmestrålning från Jorden. Ju högre halt av växthusgaser desto varmare. Så långt är frågan enkel. Det är långt svårare att bedöma klimatfrågan i ett globalt och långsiktigt perspektiv.

En första osäkerhet är hur utsläppen kommer att utvecklas, men det går att mäta. Det går också att mäta hur halterna av växthusgaser i atmosfären ökar, även om det är svårt att bedöma hur mycket koldioxid som tas upp i exempelvis hav, mark och vegetation. En ännu större utmaning är vilken temperaturökning som följer av en viss halt växthusgaser. Den så kallade klimatkänsligheten anger vilken global medeltemperatur som följer på sikt av en koldioxidhalt som är dubbelt så hög som före industrialiseringen. Enligt FN:s klimatpanel ligger den på 1,5-4,5 grader Celsius. Det rör sig alltså om en oerhört stor spännvidd, särskilt när det gäller det fjärde osäkerhetsmomentet – vilka effekterna blir i naturen och samhället vid en viss uppvärmning.

På den punkten har bedömningen blivit allt mer allvarlig med tiden. Allvarliga skador som tidigare antogs uppstå först vid 3 graders uppvärmning bedöms nu uppträda vid en halv till en grad mindre temperaturökning.

Om uppvärmningen stannar vid 1,5 grader verkar det troligt att stora och känsliga system som korallreven i världen kanske inte tar så stor skada. Men redan då blir det sannolikt långt torrare i torrområden, vilket kan drabba i storleksordningen miljarder människor. Redan då börjar det bli olidligt i många små ö-länder i världshaven.

Vid 2 grader – som är målet för FN:s och EU:s klimatpolitik – ökar problemen sannolikt snabbt, med höjd havsyta, ökad torka, försämrade möjligheter för livsmedelsproduktion på låga breddgrader och allvarliga utrotningshot för 20 till 30 procent av arterna i världen. I vårt land riskerar nederbörden överlag öka kraftigt, vilket bland annat fick Klimat- och sårbarhetsutredningen att resonera om en framtida kanal från Vänern till Västerhavet för att tappa av vår största insjö.

Forskningen pekar också på märkbart högre sannolikhet för storskaliga effekter vid 2 grader, såsom massdöd av koraller och snabbare avsmältning av is på Arktis, Grönland och i alpina glaciärer. Det senare riskerar, tillsammans med ökad havsyta på grund av vattnets utvidgning vid ökad temperatur, ge katastrofala effekter på befolkning och bebyggelse längs kuster i stora delar av världen. Ungefär vid den här nivån blir klimatet ett annat än mänskligheten upplevt under hela civilisationens historia.

Effekterna vid 3-4 graders uppvärmning är mer svårbedömda men livsmedelsproduktionen globalt sett riskerar minska, samtidigt som många arter sannolikt dör ut och hälsoeffekterna blir betydande. Stora ekosystem som Amazonas riskerar ta allvarlig skada.

Hittills har utsläppen i världen utvecklats i riktning mot ungefär en sådan uppvärmning, mot 4 grader.

Någonstans vid dessa temperaturhöjningar brukar forskare också tala om synnerligen allvarliga självförstärkande effekter. Ett exempel på en sådan är att tundran smälter, varvid mer växthusgaser frigörs, vilket ökar uppvärmningen, frigör mer växthusgaser, osv. i en ond cirkel.

Det är viktigt att stryka under att det finns stora osäkerheter i alla dessa bedömningar. Men ser man till klimatkänsligheten är sannolikheten för lägre, medelhög respektive hög klimatkänslighet inte jämnt fördelad. Fördelningen är (tyvärr) högertung, d.v.s. det är mer sannolikt att uppvärmningen ligger i den högre än lägre delen av spannet. Det betyder i sammanfattning att en uppvärmning på 3-4 grader ingalunda kan uteslutas även om världen skulle börja bedriva en tuff klimatpolitik.

Det är också så att när man inför Parismötet försöker beräkna effekter av ländernas självdeklarerade planer för minskade utsläpp – och säger att de kan leda till runt 2,7 graders uppvärmning, vilket är positivt och mångfaldigt bättre än 4 grader – så är sannolikheten bakom resonemangen ungefär 66 procent. Det betyder att det finns 33 procent sannolikhet att man misslyckas.

Vem skulle ta bussen med den sannolikheten att krocka?

Samma fråga om sannolikhet är viktig när det gäller den svenska klimatpolitiken. När man beräknar och siktar på en utsläppsminskning där Sverige tar sin del av det globala ansvaret för högst 2 graders uppvärmning, ja då är utgångspunkten återigen scenarier där sannolikheten för att lyckas bara är 66 procent. Det innebär, som jag ser det, en oacceptabelt hög sannolikhet för att misslyckas.

Därför är det viktigt att man på klimatmötet i Paris lägger fast ett långsiktigt mål ner mot 1,5 grader, vilket många länder kräver, istället för det nuvarande 2-gradersmålet. Då skulle nämligen effekterna i många utvecklingsländer – som släpper ut minst men som drabbas i särklass värst och har svårast att anpassa sig – blir långt mindre allvarliga.

Det om något skulle signalera global rättvisa, vilket är en nyckelfaktor för en lyckad överenskommelse.

Det skulle också vara det enda vettiga ur ett ekonomiskt perspektiv, eftersom kostnaderna för uppvärmningen visar sig långt högre än kostnaderna för åtgärder. Den frågan – om klimatekonomi – ska jag återkomma till i nästa inlägg. Den är också både enkel och svår.

Mikael Karlsson, 3 december

Publicerat på torsdag december 3, 2015