Blogg: Förhandlingsläget måndagen den 7 december

Det är alltid vanskligt att kommentera förhandlingsläget på ett internationellt stormöte. Det tenderar nämligen att förändras till och med snabbare än det tar att publicera en bloggtext. Men i kväll kändes det ändå positivt här i Paris. Många delegationer inser att klimatfrågan är allvarlig och att det är lönsamt att minska utsläppen. Klimatvetenskapen och klimatekonomin har satt sin prägel. Hittills.

Det var ett smart drag att låta världens stats- och regeringschefer kicka igång klimatmötet i förra veckan. De satte en allvarets ton och uppmanade till en överenskommelse. De sa också att klimat och ekonomi går hand i hand.

Denna insikt om dubbelvinster av klimatåtgärder är en viktig förklaring till det förhållandevis positiva nuläget. En annan är att USA och Kina numera tillhör de länder som tar frågan på stort allvar även i FN-sammanhang. En tredje komponent är att många företag tycker detsamma.

I sammanfattning finns en känsla av att passivitet är dåligt och dyrt, och att åtgärder är bra och billiga.

Denna anda, som jag tycker finns här i Paris, bidrog till en rad positiva rapporter i kväll, från de fyra förhandlingsgrupper som har arbetat med utkastet till avtal från första förhandlingsveckan. Jag ska lyfta ett par bland flera exempel.

I den kanske främsta nyckelfrågan, om finansiering av klimatarbete och anpassning i så kallade utvecklingsländer, var rapporten lovande. Säkerligen finns tigande kritiker, men ser man till det svåra utgångsläget så lät det bra, så här långt. En knäckfråga rör finansiering såväl före som efter år 2020. I tidigare överenskommelser har redan 100 miljarder dollar årligen lovats ut från 2020, en siffra som utifrån behoven behöver höjas betydligt. Dessutom föreslås ökad finansiering även före 2020, i form av en upptrappning till samma storleksordning.

Den stora haken är att finansieringen idag ligger på en bråkdel av dessa nivåer. Hittills saknas också enighet om hur volymerna – från både offentliga och privata källor – ska kunna ökas. De konkreta förslag som länder stödjer har varit få, och Nord och Syd på klotet har inte varit ense om hur ansvaret ska fördelas. Det är osannolikt att ett Parisavtal blir ett simsalabim som rätar ut alla frågetecken på denna punkt men jag tillåter mig att åtminstone sova en natt på en optimistisk tolkning.

En annan nyckelfråga som rapporterades rör ambitionsnivån i avtalet, främst om man ska sikta på farliga 2 grader eller på 1,5 grad som tak för uppvärmningen. Vissa kritiker menar att 1,5 grader är omöjligt, för dyrt eller meningslöst. Andra hävdar motsatsen. Vetenskapen säger dock att 1,5 grader ligger inom osäkerhetens ram och att uppvärmningen mellan1,5 och 2 grader riskerar bli synnerligen dyr. Jag tycker därför att det moraliskt enda rätta är att söka strategier som så långt möjligt begränsar uppvärmningen till 1,5 grader.

Ett sådant mål behövs också som ledstjärna för omställningen av samhället – differensen på en halv grad blir stor i praktiken. Det är nämligen inte så att den positiva utvecklingen av fossilfri energiteknik är helt självgående. Även om den sker oförutsägbart snabbt så påverkas den av nivåer på skatter och subventioner. Dessa påverkas i sin tur av klimatmål. Därför är det mycket bra att flera länder med stora utsläpp nu verkar kunna köpa ett mer ambitiöst temperaturmål.

Men det är klart, om rörelsen mot en mer ambitiös målsättning skulle ersätta ökade ambitioner när det gäller finansiering så riskerar de båda framstegen att vändas till raka motsatsen.

Jag föredrar tills vidare den positiva tolkningen – att högre mål tolkas som ett ökat erkännande av industriländernas ansvar, vilket gör de rikare bland utvecklingsländerna – inklusive Kina – mer benägna (eller mindre obenägna) att själva bidra mer till finansiering, och så vidare i en positiv spiral.

Men jag blir inte mycket förvånad om det i morgon tisdag visar sig att jag tagit fel.

Mikael Karlsson, Paris 7 december

Publicerat på måndag december 7, 2015