Blogg: Har vi råd med framtiden?

För tjugo år sedan ansåg många att miljöpolitik knappast var förenligt med en god ekonomisk utveckling. Idag finns det gott stöd för att sambandet i själva verket är ömsesidigt stödjande. Ändå försöker vissa dysterkvistar – inte minst inom vissa branschorganisationer – spela ut miljö och ekonomi mot varandra. Det är kontraproduktivt.

I mitt förra inlägg skrev jag om klimatförändringarnas effekter. Vetenskapen visar tydligt att det rör sig om dramatiska konsekvenser för mänskligheten redan vid 1,5-2 graders global uppvärmning, vilket faktiskt är oförenligt med klimatkonventionens mål att undvika ” en ”farlig” klimatförändring.

Sedan åtminstone 1990-talet har flera ekonomer arbetat med att försöka beskriva effekterna av klimatförändringen i samhällsekonomiska termer. Varje sådan övning lider av samma osäkerheter som finns i de naturvetenskapliga beskrivningarna av klimatet, med tillägget att alla effekter därtill ska monetariseras. En lång rad antaganden om framtiden måste då göras och en av de viktigaste frågorna rör hur framtida kostnader och nyttor, som inträffar vid olika årtal, ska kunna jämföras.

Den normala metoden är att genom diskontering räkna om framtida effekter till ett nuvärde. Om man då antar en hög ränta – d.v.s. att dagens generation värderar konsumtion (nytta) idag framför i morgon, och ser kostnader i morgon som mycket bättre än idag – så blir resultatet att även dramatiska framtida klimatkostnader väger lätt i ekonomin i dag. Om man däremot använder en låg diskonteringsränta – d.v.s. ser framtida generationer som ungefär lika mycket värda som dagens, ett synsätt jag sympatiserar med – blir slutsatsen däremot att klimatförändringen är mycket allvarlig.

Det var just denna utgångspunkt som Världsbankens tidigare chefsekonom Nicholas Stern använde, när han på uppdrag av Tony Blair räknade ut klimatförändringens kostnader. När hans ”Stern Review” presenterades 2006 var slutsatsen att kostnaderna för en ohejdad klimatförändring i framtiden riskerade motsvara 5-20 procent av hela världens bruttonationalprodukt (BNP). Stern jämförde den kostnaden med stoleken på skadorna vid 1900-talets världskrig, med tillägget att kostnaden skulle finnas kvar under all överskålig tid.

Det var framförallt denna bedömning som fick fart på klimatdebatten i EU runt 2007.

Stern beräknade samtidigt åtgärdskostnaderna för att klara ett klimatmål som då ansågs eftersträvansvärt till omkring 1 procent av BNP. Frågan infann sig om vem som inte skulle betala 1 krona för att slippa en räkning på 20 kr…

Än bättre – Stern pekade också på att många åtgärder kunde genomföras till negativ kostnad (tänk energieffektivisering), och att de som agerade tidigt dessutom kunde vinna konkurrensfördelar.

Idag kan vi tyvärr konstatera att Stern underskattade problemen (något han själv säger), bland annat eftersom effekterna vid ett visst gradtal av allt att döma blir värre än man tidigare trodde (se min förra Parisblogg).

Alltfler klimatekonomer skriver idag utifrån samma insikt under på att klimatkostnaderna kan bli enorma. Vissa ekonomer – som den kände forskaren Martin Weitzman – menar också att jämförelser av kostnader och nyttor är fel väg att gå i klimatpolitiken, när vissa utfall (med förvisso låg men likväl signifikant sannolikhet) är så oerhört dramatiska att grunderna för vår civilisation riskerar undergrävas (till exempel om klimatkänsligheten, som jag skrev om i förra bloggen, är hög). Vi kan ju knappast, som den kloke ekonomen Frank Ackerman rubricerade en av sina böcker som en varning, landa i en slutsats från kostnadsberäkningar att vi inte har råd med framtiden.

Dessbättre talar ekonomin idag tydligt för en långt mer offensiv klimatpolitik. Det är inte bara så att klimatförändringens kostnader är långt större än åtgärdskostnaderna. Den tillkommande nytta som vi kan få av klimatåtgärder – alltså utöver att slippa allvarlig klimatförändring – är också större än åtgärdskostnaden.

Det finns alltså dubbla rationella ekonomiska skäl att öka ambitionerna i klimatpolitiken avsevärt.

Ett exempel på en sådan bonusnytta följer av insikten att de 15 länder som släpper ut mest växthusgaser i världen lider av ohälsokostnader på grund av luftföroreningar som motsvararhela 4 procent av BNP – varje år. Med en bra klimatpolitik kan dessa kostnader minskas dramatiskt. För att sätta det i perspektiv är siffran 400 gånger högre än den årliga tillväxtökning som beräknats vid full harmonisering mellan EU och USA enligt handelsöverenskommelsen TTIP, som nu förhandlas för fullt. Inom EU dör tyvärr över 400 000 personer varje år på grund av luftföroreningar och oerhört många av dem skulle kunna räddas av en mer offensiv klimatpolitik, eftersom fossila bränslen är huvudorsaken till föroreningarna.

En annan form av vinst av klimatarbetet ligger på ett makroekonomiskt plan. Det har till exempel beräknats att fler jobb och ökad tillväxt skulle följa inom EU vid mer ambitiösa klimatmål. Det gäller också i Polen, för att ta ett exempel på ett land som inte sällan stretar mot i klimatfrågan.

Denna kategori av fördelar kommer inte bara av klimatpolitik, utan av ofta av miljöpolitik i allmänhet. I den ”European Resource Efficiency Panel” vid EU-kommissionen som jag medverkade i under drygt ett år konstaterade vi i samklang mellan aktörer från näringslivet, forskningen, civilsamhället och politiken, att studier visar att EU kan minska materialanvändningen och samtidigt öka BNP och skapa fler jobb. Som tumregel enades vi om att 1 procent minskad resursanvändning kan ge 100 000-200 000 nya jobb.

Miljö och ekonomi går alltså hand I hand. Det visar forskningen och både EU-kommissionen och OECD säger detsamma, snarare än motsatsen.

Många företag visar detsamma varje dag runt om i världen. Medlemmarna i Hagainitiativet i Sverige är på det viset en internationell förebild.

Detta betyder inte att miljö- och klimatpolitik är oproblematisk ur fördelningssynpunkt, jag återkommer gärna till det i en kommande krönika, men det visar att de som alltid och endast pekar på kostnader när klimatåtgärder diskuteras överlag har riktigt fel.

Att döma av inledningstalen under Parismötet har många – kanske merparten (jag har inte räknat efter) – av stats- och regeringscheferna i världen insett detsamma som forskningen sluter sig till. Många företag i Paris säger detsamma. Civilsamhället och många fackföreningar också.

Frågan är om förhandlarna just nu i denna stund verkar efter den insikten, att vi faktiskt har råd att rädda klotet?

Mikael Karlsson, 4 december

Publicerat på fredag december 4, 2015