Blogg: Klimatmötet i Bonn – i en tid av dramatiska budskap

Mikael Karlsson, Senior Partner 2050: Vi lever i en tid av dramatiska budskap. I samband med det 23:e mötet med parterna till FN:s klimatkonvention – COP23 – i Bonn kom en rad nya rapporter om globala klimatförändringar.

Först rapporterade Meteorologiska världsorganisationen WMO i sin Greenhouse Gas Bulletin om rekordhöga nivåer av koldioxid och konstaterade att de “… nuvarande halterna av koldioxid fanns senast för 3-5 miljoner år sedan, när klimatet var 2-3 grader varmare… och havsnivån var 10-20 meter högre än idag.”

Även om det skulle ta oerhört lång tid innan en sådan situation eventuellt uppstår så pekar olika studier om havsytehöjning att världen som vi känner den i framtiden riskerar se helt annorlunda ut.

FN:s miljöprogram UNEP visade i sin Emissions Gap Report att gapet mellan nuvarande åtaganden och de utsläppsminskningar som krävs för att klara Parisavtalet är ”alarmerande stort”.

Som om det inte räckte beräknade Global Carbon Project att de globala utsläppen av väthusgaser, efter några år med signaler om eventuell stabilisering, återigen ökar.

Samtidigt rapporterade Climate Action Tracker om ”betydande förbättringar av det globala klimatarbetet, trots USA:s omsvängning”. Jämfört med business as usual innebär befintliga policys en klart lägre framtida uppvärmning, och gjorda åtaganden leder ännu längre. Det senaste året har prognosen för temperaturökningen vid år 2100 minskat från 3,6 till 3,4 graders ökning, och den tillhörande optimistiska prognosen pekar på 3,1 grader.

Gapet har alltså minskat de senaste åren, så långt vi kan se idag. Det betyder inte att enorma utmaningar saknas, men det innebär att politiska processer ger resultat. Och när USA – eller rättare sagt Trump, eftersom stora delar av USA vill delta och en informell andra delegation ”We’re still in” deltog på mötet – nu hotar att lämna Parisavtalet, står resten av världen kvar, och flera till och med ökar sina insatser. Det är den kanske viktigaste slutsatsen av COP23, att det globala samarbetet höll, trots ett motvilligt USA.

I mer konkreta termer landade mötet som sådant i en rad överenskommelser. En av dessa rör genomförandet före 2020, som var omtvistade fram till sista förhandlingstimmarna, bland annat gällande finansieringsfrågorna, som tillhör de i särklass viktigaste.

En nyckelfråga är det tidigare åtagandet om att år 2020 finansiera utvecklingsländernas klimatarbete med 100 miljarder USD, där framsteg skett men där mycket återstår innan finansieringslöftet förverkligen – och då ska man komma ihåg att den siffran ligger avsevärt lägre än vad beräkningar visar egentligen behövs. Den andra nyckelfrågan om finanser rör anpassningsfonden, som i år ska nå 80 miljoner USD. På den punkten blev leveransen bra och över 93 miljoner USD är nu tillgängliga.

Överenskommelser uppnåddes även rörande bland annat jordbruk, en plan för jämställdhet och en plattform om urbefolkningar, medan man inte gick i mål när det gäller hur Parisavtalet på olika sätt ska implementeras, något som behöver slutföras senast på nästa COP. En ny form av dialogprocess, Talanoa (namngiven av värdlandet för COP 23 som var Fiji, även om mötet ägde rum i Tyskland), är sjösatt för att ta hand om flera av dessa frågor.

Flera organisationer rapporterar långt mer om detaljer i dessa överenskommelser och spelet bakom kulisserna, bäst kanske webbplatsen Carbon Brief.

Vid sidan av förhandlingarna kom också en rad andra utspel, från både enskilda länder och koalitioner. En intressant grupp är Powering Past Coal Alliance, där bland annat Storbritannien och Kanada varit viktiga. I gruppens deklaration omnämns behovet av att fasa ut kol i OECD och EU28 senast år 2030. Det bidrar till att öka pressen på bland annat EU:s klimatpolitik.

I den frågan har för övrigt Nederländerna föreslagit att EU nå 55 procent utsläppsminskning vid 2030, istället för 40 procent som är det nuvarande målet. Skärpningen räcker inte för att EU ska ta sin del av ansvaret för att klara att begränsa uppvärmningen till 1,5, eller åtminstone långt under 2 graders, men vore ett viktigt steg på vägen.

Alliansen för utfasning av kol sätter dock ännu större press på Polen, som är värd för COP24 i december nästa år. Målsättningen lär uppfattas som dramatisk för ett land som identifierar sig som kolberoende. Men samtidigt följer tillväxten av – och prisfallet på – förnybar energi också en dramatisk kurva. Det ger hopp om att framtida klimatmöten förhoppningsvis kännetecknas av mer dramatiska utfall när det gäller lösningar än problem.

Publicerat på måndag november 20, 2017