Blogg: Världen applåderar

Applåderna är starka och långa, en signal från världen till världen. Hundratals trötta FN-delegater i Comité de Paris skakar hand och ler. Någon fäller till och med en glädjetår. Förklaringen är inte att ett avtal är klart, utan för att man för första gången på länge ser inte bara hopp utan även rörelse och vilja att komma överens. Men inget är klart förrän allt är klart, som olyckskorparna kraxar.

I går berättade jag om klart positiva signaler på klimatmötet, men la till en reservation om att det knappast skulle förvåna om läget vänds till det motsatta. Det är inte svårt att spekulera om hur en kraschlandning ser ut. USA kan vägra allt tal om bindande avtal, som EU driver. Kina, som ikväll gav gott stöd för förhandlingsprocessen, kan nog lätt få med sig halva Afrika på att industriländerna ställer orimliga krav. Ryssland är ofta oberäkneligt och kan snabbt få för sig att blockera en överenskommelse. De små ö-länderna kan tycka att avtalet är för svagt och att tillräcklig finansiering saknas.

Men Obama har investerat hårt i en överenskommelse och Clinton har lyft klimatfrågan i sin presidentkampanj. Xi har enorma problem med luftföroreningar på hemmaplan att tampas med och har redan gjort utfästelser och bidragit med finansiering. Putin är beroende av andra länder i ett geopolitiskt sammanhang och vill sälja fossilgas när kol avvecklas. Och de afrikanska och ö-länderna har idag gjort ett utspel ihop med EU om mer ambitiösa klimatmål.

Jaja, säger olyckskorparna och pekar på Indien. Men även om indierna driver en hård linje om industriländernas ansvar så har man också nyligen skapat allianser för förnybar energi.

Och förhandlingsrummen är omringade av företag, kommuner, forskare och miljöorganisationer som pekar på fler lönsamma lösningar än någonsin – lösningar i form av ny teknik, nya system och nya vanor som dessutom växer snabbare i verkligheten än någonsin.

Men visst finns det ordentliga utmaningar. Jag är inte naiv och jag har tyvärr god erfarenhet av kraschade internationella förhandlingar. Och inget är klart förrän allt är klart.

Det motsäger ändå inte vad jag hörde ikväll i ”Comité de Paris” – världens applåd.

Mikael Karlsson, Paris 8 december

Publicerat på onsdag december 9, 2015