Malin Forsgren, Senior Advisor på 2050 och ansvarig för nätverket Cleantech Östergötland, har skrivit en gästkrönika i senaste numret av Affärsstaden Marknad East Sweden. Läs hela krönikan här.

Det blev vinter till slut! Och det med besked. Våren har präglats av snökanoner och fler minusgrader än vi är vana vid. Framåt påsk tyckte de flesta att det fick räcka och man fick lite skön deja-vu från åren då ordentlig vinter var mer regel än undantag. För en del är köldtemperaturerna ett tecken på att varningarna om global uppvärmning är överdrivna (typ han som twittrar så mycket). Andra ser snarare kylan som en effekt av den globala uppvärmningen. En intressant artikel i Illustrerad Vetenskap om årets köldfenomen beskriver hur den arktiska kylan vanligtvis hålls på plats av något som kallas Polarvirveln. Men i början av februari steg temperaturen i stratosfären (luftlagret på 30 km höjd) ovanför Arktis med 50 grader på ett par dagar. Det här berodde i sin tur på onormal värme i Arktis. Väderstationen närmast nordpolen hade exempelvis temperaturer över noll under 60 timmar i sträck, vilket aldrig uppmätts tidigare. Det tidigare rekordet från 2011 låg på 16 timmar. När värmen steg upp i stratosfären delades polarvirveln i två delar, och kölden for ner i Europa i raketfart. Det här ledde förstås också till ett rekordlitet istäcke över Arktis.

Så här långt i krönikan har jag troligen tappat majoriteten av läsarna, för vem orkar engagera sig i komplicerade meteorologiska sammanhang. Så resonerar nog media också, för inte har det skrivits så där vansinnigt mycket om de bakomliggande orsakerna till vårens väder. Eller att iskylan i Rom kanske är lite mindre problematisk än att Arktis håller på att smälta bort. Under inledningen av EDAY i mars visade Jenny Stiernstedt (klimatjournalist på SvD) en kartläggning över vad media skriver mest om. Under en tidsperiod skrevs ca 140 artiklar om shopping och kändisar i Sveriges sex största tidningar. Samtidigt skrevs 9 artiklar om klimatet. Det fick mig att fundera över hur vi människor är funtade.

Nu är ju domedagsprofetior fel angreppssätt för att människor ska orka ta till sig budskap. Att inge hopp funkar bättre. Hoppet var temat för ett samtal i domkyrkan under Earth Hour med bl.a. biskop Martin Modéus. Det var ett fint samtal och förhoppningsvis inspirerade det någon i publiken till ytterligare ett steg för att minska sitt klimatavtryck. Ett företag som inger hopp är Etikhus, ett mindre husbyggarföretag i Varberg. Det är inspirerande att höra dem berätta om allt de gjort för att minska sitt klimatavtryck. Att bygga hus i trä fanns med från början, men företaget hittade också nya sätt att isolera, med lösullsisolering gjord av återvunnet tidningspapper. För ett par år sedan började de göra klimatbokslut. Att få svart på vitt vad som drar mest energi och var utsläppen är störst, var startskottet för en rad åtgärder. Dessutom försöker de påverka sina kunder genom att informera om olika materials klimatpåverkan. Det riktigt coola är att företagets ansats för att personalen ska kunna ställa om sina privata bilar. Med 90-talets hem-pc reform som förebild (en starkt bidragande orsak till Sveriges snabba digitalisering) och efter diskussioner med revisorer, Skatteverket och bilfirmor, satte Etikhus upp ett dotterbolag i syfte att erbjuda personalbilsleasing. För företaget är det en noll-summeaffär, och för de anställda innebär det ca halva leasingkostnaden för en elbil. Leasingkostnaden får man dessutom göra bruttolöneavdrag för. Hittills har ca 1/3 av de anställda beställt en bil för leverans efter halvårsskiftet när bonus-malus aktiveras. Snacka om företag som gör avtryck!

Alla företag inger inte riktigt lika mycket hopp. Hade en diskussion med en kompis som tillsammans med övriga ledningsgruppen flög Bromma-Göteborg istället för att ta tåget i samband med en konferens. Jag kände ett starkt behov av att räkna på konsekvenserna. Framför allt eftersom detta är en flygresa som faktiskt går att ersätta med tåg på ett rimligt sätt. Det går ca 28 000 flyg per år mellan Stockholm och Göteborg. Enligt SAS beräkningsmodeller orsakar dessa 172 000 ton CO2 utsläpp totalt. Om passagerarna hade tagit tåget hade utsläppen blivit totalt 2,4 ton (enligt Naturvårdsverket). Tur och retur blir CO2 utsläppet ca 0,002 kilo med tåg och 131 kilo med flyg per passagerare, exklusive transport till och från flygplatser/stationer. Tidsåtgången från min kompis hemadress (i en Stockholmsförort) till centrala Göteborg blev ca 3 timmar för flyget, inklusive bilfärd till och från flygplatser, väntetider etc. Tåget skulle ta ca 4 timmar inklusive resa med kollektivtrafik till centralen. Flygresan medger ca en timmes effektiv jobbtid och tåget ca 3 timmar dito. Ett vanligt argument är att ”tåget är ju aldrig i tid”. Detta är en myt. Trafikverkets statistik som visar att tågen generellt sett passar tiden bättre än flyget. 88,8 procent av alla tåg kommer inom fem minuter efter tidtabell. SAS redovisar 83,5 procent punktlighet och Norwegian 80,6 procent (och då räkna flygbolagen bara förseningar över 15 minuter). Hösten 2017 var 74,7 procent av tågen Stockholm-Göteborg i tid, mot 63,6 procent av flygen. Analysen mynnar ut i en enda fråga – VARFÖR?? Varför tror vi att det är så himla mycket bättre att flyga? Hur kan vi tycka att en timme av vår tid (men färre effektiva arbetade timmar) är viktigare än att få stopp på den skenande globala uppvärmningen? Lade ut informationen på min Facebook sida. De som valde att kommentera höll i stort sett med mig. Men den som ”vågade” säga emot tyckte att: 1 timme med min fru och barn är viktigare än att späka sig på ett SJ tåg för några, i det stora hela, obetydliga kg CO2. Ibland tappar man hoppet om mänskligheten.

Publicerat på onsdag april 18, 2018